Kvalitetskontroll i forskarutbildningen

Jag har under lång tid försökt formulera uttryckliga kvalitetskriter för doktorsavhandlingar, något som visat sig nästan omöjligt. Antingen är det så uttryckligt och skarpt att några känner sig uteslutna (eller deras redan godkända avhandlingarblir det) eller så urvattnat att det inte ger någon ledning för kvalitetsnivån, vilket ju varit tanken.

Bakgrunden är att jag länge förundrats över att många forskarutbildningar, i synnerhet inom tekniska, naturvetenskapliga och medicinska områden, angivit kriterier som har att göra med hur många artiklari en sammanläggningsavhandling som publicerats i referee-granskade tidskrifter. Normalt brukar det handla om fyra stycken. Men vad det egentligen handlar om i dessa fall är är att ansvariga för forskarutbildningen i själva verket avsvär sig möjligheten att själva övervaka kontrollen. Det lägger helt enkelt ut det på andra, de som fungerar som referees.

Formellt och i slutänden är det förstås så att en betygsnämnd alltid avgör kvaliteten när den godkänner en avhandling oavsett vilka kriterier som gäller och hur ansvariga för forskarutbildningar agerar, tycker och tänker. Också det är ju en något lustig situation eftersom det i praktiken innebär att det är omöjligt för ansvariga för en forskarutbildning att själva bestämma kvalitetskriterier och upprätthålla dessa. Så efter allt jobb med att försöka formulera kriter för godkännande av en doktorsavhandling har jag gett upp och anammar formalian på området, kvalitetskriterierna är dem som betygsnämnden i varje enskilt fall formulerar.

Att refereea

Ibland får jag liksom alla andra universitetsanställda referee-uppdrag från olika tidskrifter, höga som låga. Nästan alltid handlar det om att en word-fil skickas i en epost med instruktioner och att man sedan förväntas skicka sina kommentarer lika elektroniskt inom några veckor eller en månad.

Oavsett tidskrift, renommerade internationella eller nationella liksom obetydliga, så har redaktörerna hittills undantagslöst missat en helt avgörande åtgärd för att bevara anonymiteten. I word-filer finns ett fält där namnet står på personen som programmet som filen är skapad i är registrerad på. Det gör att jag som referee lätt kan gå in och se vem som skapat filen och då också med största sannolikhet är författare till artikeln i fråga.

Det som är märkligt är att inga redaktörer verkar känna till detta eller gör något för att bevara anonymiteten som ju är så viktigt och som hela tiden påtalas i dessa sammanhang. Samtidigt är det ju så att folk som jag, som känner till detta förhållande, gärna bevarar hemligheten så att vi även i fortsättningen kan ägna oss åt att subversivt anonymt referee-granska kolleger som vi faktiskt vet vilka de är. Jag är nämligen själv alltid mycket noga med att radera mitt namn och istället skriva in något annat i detta fält. Elakast vore det förstås att skriva in namnet på någon intet ont annan kollega. Men så långt har jag inte gått (än). Dessutom har jag ännu inte låtit mina utlåtanden ta färg av vilkas alster det är som jag granskar, åtminstone inte medvetet.

Framtiden

Ibland händer det att man får en inblick i vad som komma skall. Det fick jag idag när jag för första gången använde mitt nya lånekort på KTH:s bibliotek. Jag skulle låna en bok och drog som vanligt bokens streckkod i utlåningsapparaten. Då var det klart!!! Jag behövde aldrig dra mitt lånekort eller på något sätt identifiera mig. Maskinen kunde på något mystiskt sätt känna av kortet i min bakficka och registrera lånet på mig. I alla fall tror jag att det var så det gick till. Eller kanske var det bara något fel. På själva lånekvittot som jag självklart krävde stod inget om att jag lånat boken. Det stod bara ett nummer och när boken skall vara tillbaka.

Jag bävar för den dag den här tekniken hamnar på betalkorten. Allt man behöver göra är att gå in i en affär och ta det man vill ha. Pengarna dras automatiskt från ens konto via betalkortet som ligger kvar i plånboken hela tiden och blir avläst på distans när man lämna affären. Det var på KTHB jag först upplevde det.

DM i forskning

I senaste numret av SULF-tidningen Universitetsläraren intervjuas nye ordföranden för Vetenskapsrådet, Lars Anell. Han hakar på den allmänt vedertagna liknelsen mellan forskning och idrott och hävdar att för den enskilde forskaren är ambitionen självklart att bli världsledande. "Det är som med höjdhopp, ingen nöjer sig med tanken att bli bäst i distriktsmästerskapen."

Visst skall vi publicera oss internationellt och delta i den internationella debatten på våra respektive specialområden vare sig det nu är kvarkars färger eller historiska relationer mellan experter och politiska beslutsfattare. Men varför kräver vi inte att våra läkare, bibliotekarier, lokalvårdare, busschaufförer etc. också skall vara världsledande? Varför skall vi på dessa viktiga områden nöja oss med det mediokra?

För någon månad sedan skrev jag på denna klogg att liknelsen mellan forskning och idrott inte säkert är den bästa, i alla fall inte inom alla forskningsområden. Nu hävdar en av de viktigaste forskningspolitiska beslutfattarna att vi bör strunta i distriktsmästerskapen. Jag tror att idrottsrörelsen drar en suck av lättnad över att Anell inte gjorde karriär inom deras fält. För han tycks inte fatta att för att få fram världsstjärnor så måste man satsa brett på ungdomsverksamhet, på knattecuper och på distriktsmästerskap. Och skall man satsa på distriktsmästerskap så ingår det också att det finns individuella utövare som faktiskt skulle bli överlyckliga över att vinna ett DM. Annars så skulle ju tävlingen inte ha någon attraktionskraft alls.

Jag är övertygad om att DM spelar en mycket stor roll inom idrotten och att de bärs upp just av de utövare som nöjer sig med tanken att vinna dem. På samma sätt fungerar det inom forskningen. Alla kan inte bli världsledande. Men genom att flera nöjer sig med tanken på att vinna DM så skapas konkurrens på lägre nivåer som för upp de riktiga stjärnorna som vinner DM och ibland går vidare till SM, EM och VM. Men för att den sakens skull diskvalificera alla hårt tränande som verkligen bara har ambitionen att någon gång få vinna ett DM är inte bara oförskämt mot fotfolket, det vittnar om en direkt felaktig syn på hur konkurrens inom forskningen fungerar.

• Länk till Universitetslärarens intervju med Anell

Tidskriftsrankningens Mecka

Jag har hittat världens roligaste hemsida om tidskriftsrankningar. Förmodligen är jag sist i världen att fascineras av den. Men i alla fall. Här kan man se att Technology & Culture ligger kring 100 cirka fem pinnhål efter Journal of Transport History! Scandinavian Journal of History ligger dubbelt så långt fram i fältet. Så där kan man hålla på. Jag har publicerat en artikel i en tidskrift som ligger hästlängder före en där en kollega fått in en artikel, men lika långt efter en där en annan kollega publicerat.

Letar man runt i dessa listor så hittar man många roliga och förvånande resultat. Självklart bottnar det hela i att rankingen som folk inom ämne själva har i huvudet inte liknar det man får fram när man utgår från siffror. Kanske inget konstigt i det, men roligt likväl.

Och yoghurten är tillbaka, i alla fall för tillfället.

• Länk till tidskriftsrankning m.m.

Var är yoghurten?

Nu äntligen kan man få en liten, liten smak av hur det är att leva i ett bristsamhälle. Jag har under flera veckor försökt få tag i vanlig naturell yoghurt utan att lyckas. Detta trots att vi bor nära inte mindre än fyra stora livsmedelsaffärer. Yoghurt finns i samtliga, mild, lätt och smaksatt i nästan överuppräkneliga kombinationer. Men den vanliga normalfeta, naturella, ekologisk eller inte, finns inte att uppbåda och har varit frånvarande från mjölkkylarna så länge att jag nästan glömt bort smaken. Leveransproblem hos Arla är det enda besked jag får när jag försynt frågar.

Det känns riktigt befriande att vårt samhällssystem även börjar släppa i det lilla, vardagliga livet. Det är inte bara bankkrascher och jordbävningar. Numera kan man även få lida lite lagom också som välbeställd och oförskämt välmående västerlänning. Varje gång jag går till affären hoppas jag att naturell normalfet yoghurt (ekologisk eller inte) fortfarande inte kan levereras. På något sätt framstår det stora obevekliga samhällsmaskineriet som lite mera mänskligt utan att man måste lida mer än nödvändigt för det.

Reklamförbudet i public service

Egentligen är det ganska konstigt. Det är förbjudet att göra reklam i public service, både TV och radio. Vad som får och inte får förekomma är numera mycket hårt reglerat och gör bl.a. att en hel del sport inte kan betittas av alla.

Däremot finns inget som hindrar att public service gör reklam för sina egna alster. Inte ens i det egna mediet där ju teasers och trailers vevas till utmattning inför varje ny giv. Trots det köper SvT nu också reklamplats på stan. Herregud, misstror de tom sina egna möjligheter till reklam trots att de genom lag är förbjudna att syssla med det för att det anses så bestickande.

Här nedan syns i alla fall affischreklam i Stockholm för ett TV-program som har premiär på SvT ikvälll. Men på något sätt känns det lite märkligt. Tror inte SvT på att det de gör är så bra att folk vill titta på det av sig själva? Eller har tittarsiffror blivit så totalt dominerande som måttstock även på public service, trots att det ju saknar poäng för en kanal utan reklamintäkter, att man utan att tänka gör som alla andra som är beroende av höga tittarsiffror för att kunna sälja reklam? Förvirrande är det i alla fall.