Anpasslighet eller självständighet

Inledde ett seminarium om nyttan med historien nyligen med följande ord:

"Inomvetenskapligt diskuterar vi ibland sanningsrelativism. Inte sällan kan det leda till hätska debatter. Om historisk sanning är absolut eller varierande är alltså delvis en stridsfråga. Men när det gäller ”Nyttan med historien” är det nog allmänt vedertaget att den kan variera beroende på vem man frågar.

Samtidigt kan man lätt konstatera att det är väldigt svårt att hitta någon enda människa i vårt samhälle som förnekar att historia är nyttigt. Det gäller alla från nationalsocialister till anarkister, kanske inte anarkister faktiskt. Detta är förstås väldigt positivt och något som historiker borde kunna utnyttja ännu bättre.

Eller skall vi det förresten? Innebär inte en sådan tankegång, att utnyttja det allmänna intresset för historia, att man genast börjar tänka i termer av anpasslighet? Jag tror faktiskt att det finns en sådan risk. I så fall är historiens nytta definierad av andra än historiker och det vore olyckligt.

För det första vore det dumt av rent professionella skäl. Vilka är egentligen bäst lämpade att yttra sig om historieämnets eventuella skada eller nytta. I första hand dem som utövar ämnet, I andra hand dem som studerar utövarna av ämnet och deras praktiker. Det speciella inom historikerkåren är att i detta fall råkar dessa två grupperingar sammanfalla. Dem som främst studerar historiker och deras praktiker är historikerna själva. (Parentetiskt gäller detta inte alltid. Jag, t.ex., är teknik- och vetenskapshistoriker och jag tycker att det långt ifrån alltid är naturvetare och ingenjörer som är bäst lämpade att yttra sig om nyttan med naturvetenskap och teknik.)

För det andra är min erfarenhet att det blir allra bäst när man själv utnyttjar sina kunskaper för att presentera sitt ämne utanför historikerkårens egna vida kretsar. När man som jag arbetar som lärare på KTH får man ofta frågor om att hålla föreläsningar för teknologer trots att både teknologer och ordinarie lärare har ganska dimmiga föreställningar om vad historiker sysslar med, är intresserad av och kan tala om. Dödssynden i de sammanhangen är att fråga ”Vad vill du ha?” eller ”Vad tror du kan passa?”

Istället har jag lärt mig att direkt föreslå ämnen ”Varför läser du elektroteknik?” eller ”Vad vill du vara när du fått examen, nörd eller streber?” Eftersom den som frågar sällan vet vad dom egentligen frågar efter blir svaret oftast ett lättat, ”Ja, men det låter intressant.” Fältet ligger sedan öppet för att visa de oinvigda den verkliga nyttan med historia just för dem. Efteråt får man förvånade kommentarer ”Det här var ju riktigt intressant.” eller ”Är det sådant här ni sysslar med?”

Ett annat exempel tar jag från mitt styrelsearbete i en av landets största forskningsstiftelser. Här om veckan fick vi oss till livs en analyserande text om stiftelsens historia (skriven av en sociolog). Frågan man ställde sig i styrelsen var hur detta fantastiska aktstycke skulle kunna användas för att komma hela organisationen till nytta. Jag kunde inte hålla tyst utan påpekade att historiebruk är ett forskningsområde i sig och att många organisationer, även stora börsnoterade företag, mycket medvetet använder sig av sin egen historia för att skapa identitet och stärka varumärke…. Jag fick snabbt uppdraget att komma med förslag och kunde då göra en snabbanalys av historieskrivningen utifrån Hayden Whites idéer om troper. Se där, nytta av historia som ingen i styrelsen hade en aning om ens fanns.

Min poäng är alltså att istället för att genom anpasslighet försöka utnyttja det stora intresset för och erkännandet av historiens nytta som präglar vårt samhälle idag tror jag att det tvärtom är viktigt att självständigt utgå från det egna intresset. Bara då framstår hela historiens riktiga nytta i hela sin… nyttighet. Därför ser jag fram emot att få höra hur era erfarenheter av historiekunskaper och -verksamhetsfält visat sig nyttiga i olika sammanhang. Inte genom anpasslighet utan genom självständighet."

Var skall man publicera sig?

Nu börjar det bli intressant att vara forskare som vill optimera sin publikationsstrategi. Vetenskapsrådet kräver att forskare som åtnjuter deras anslag skall publicera sina resultat i Open Access-tidskrifter (utan att definiera vad som krävs av tidskrifter för att hamna i denna kategori). Samtidigt skall en indikator för fördelning av statens forskningsresurser till universitet och högskolor vara citeringar i ISI-indexerade tidskrifter. Det finns överlapp så det är faktiskt möjligt att publicera i tidskrifter som både är Open Access och ISI-registrerade. Självklart är det också möjligt att citera Open Access-resurser i ISI-indexerade tidskrifter. Men publikationskanalerna för opportuna svenska forskare smalnar dramatiskt och blir alltmer komplicerade att analysera. De mest framgångsrika forskarna får VR-stöd och måste alltså publicera sig i Open Access där de kan citeras av andra som inte får VR-anslag i samma utsträckning och då rimligtvis borde vara sämre forskare. Det är ändå deras citeringar som skall räknas när fakultetsmedel fördelas. Till detta kommer att VR kräver att de tidskrifter som de ger publiceringsstöd skall vara indexerade i olika sammanhang, men det är långt ifrån alla som indexerar Open Access-tidskrifter. Det kan alltså bli så att VR endast ger publiceringsstöd till tidskrifter som de som anhåller forskningsanslag inte är tillåtna att publicera sig i. Det känns onekligen som det är dags för någon med lite bredare syn på saken att försöka koordinera kvantifieringsivern på olika håll och kanter.

• Länk till VR:s pressmeddelande om Open Access

Dagstidningar på nätet

Varför är det så tråkigt att läsa dagstidningar på nätet? För visst är det så. I alla fall kan jag konstatera att när jag läser tidningen i pappersversion så kan det bli mellan tio och tjugo artiklar, bara jag har tid. När jag gör det på nätet blir det två till tre. Är det verkligen bara skärmen som gör det så jobbigt eller är det något annat?

Min gissning är att det är plottrigheten. Papperstidningen är ren. Bara några få artiklar på framsidan och sedan några få per sida. På nätet slängs alla artiklar upp i en lång plottrig rad. Det blir så mycket att man tappar lusten för alltihop.

Det är som butiksskyltning på 60-talet. Hela lagret visades upp så som görs i ett bristsamhälle. Jag vet inte när, men under senare decennier skyltar man bara med en liten, väl utvald del av sortimentet. Precis så ser det ju också ut i papperstidningar. Men på nätet kör man som om det var 60-tal igen.

Här ligger möjligen en teknikhistorisk observation begravd. För det tar lång tid för en ny teknik att hitta de former där den kommer mest till sin rätt. Dagstidningsutgivare har under decennier och sekler lärt sig att det blir aptitligare att skylta med få utvalda artiklar snarare än att slänga upp hela nyhetsflödet på förstasidan som man gjorde en bra bit in på 1900-talet.

När sedan dagstidningarna skall ut på nätet gör man om samma misstag som föregångarna gjorde under hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet. Skälet var förmodligen att det snabbt blev en sanning bland webdesigners att man inte får ha för många nivåer på en sajt. Efter tre länkklickningar tröttnar man och lämnar sidan enligt den allmänna visdomen inom området.

Men det kanske inte är sant i alla lägen. Kanske bör webpublicister även ta till sig det som papperspublicister lärt sig under mycket lång tid. Kanske skulle det leda till nättidningar som man faktiskt vill läsa.

Fioretos och tekniken

Fioretos har fått jättebra kritik för sin senaste bok. Man blir sugen på att läsa "Den siste greken" som den heter. Inte minst eftersom Louise Epstein gillar den.

Men en sak gör mig betänksam. Fioretos säger "Lika lite som, så att säga, en konstruktion utan hjärta är intressant, det blir ju ren teknologi, lika lite är känslor utan form intressant. Det blir liksom att trampa vatten. Du kommer ingenstans." Kanske ingen helt lyckad liknelse. Kan man tänka sig mer hjärta i en konstruktion än teknologi? Jag har svårt att tro det.

Men förmodligen är boken mer precis än så.

• Länk till SR:s hemsida för Bokcirkeln

ESS-förhandling á la Larsson

Idag har ordförande för Lunds universitet och regeringens ESS-samordnare, prof. Allan Larsson (S), uttalat sig. Han hävdar utan att blinka att för varje miljon som Sverige lägger på att finansiera ESS så får vi 8-9 miljoner tillbaka. Utifrån det perspektivet blir det förstås svårt att förstå varför vi skall låta några andra vara med och betala detta. Det måste ju enligt Larssons logik innebära offantliga förluster för svenska staten.

• Ekots inslag

Nytt rekord!

En fantastisk dag. Efter mer än tjugo års oregelbundet cyklande från Södermalm till Östermalms öfre regioner slog jag idag personligt rekord. Strax över femton minuter. Och då gick det fort bara förbi ett enda rödljus.

Vad är skillnaden. Tja, äntligen börjar väl löparrundorna ge utslag också på transporter till och från arbetsplatsen. Dessutom är det numera 24 växlar, en enorm skillnad mot de oväxlade cyklarna jag hade de tio första åren och även de tio- och fem-växlade som kom sedan. Men det har tagit ett halvår att lära sig använda 24 växlar, nu börjar de sitta och det hjälper förstås.

Är vi fortfarande medeltida?

Internet går verkligen att använda på allehanda sätt. Äntligen finns nu hemsidan där man kan lägga upp minnen över avlidna nära och kära och på så sätt minnas dem för evigt. Det här behovet av att minnas döda långt efter att de avlidit har nog alltid funnits. Liksom det upplevda behovet av att dessutom ge offentligt uttryck för minnesarbetet.

Jag minns en artikel i Historisk tidskrift från någon gång på 1990-talet som handlade om hur man på medeltiden betalade kloster eller andra religiösa inrättningar för att regelbundet be böner för avlidna. Minnesstuderna kunde vara olika omfattande, de kunde vara regelbundet återkommande dagligen, veckovis eller årligen. Det kunde pågå under ett eller flera år eller t.o.m. i evighet. Allt berodde på vilken avgift man var villig eller kapabel att lägga upp. Praktiken visade på hur jordelivets orättvisor liksom fördes vidare även efter döden.

Men idag behöver vi alltså inte kyrkan för att utöva den här typen av minnesverksamhet. Idag går det lika bra med nätet. Kanske innebär det också en större social jämställdehet på området...

• Eviga minnen på nätet

Specialisering eller tvärvetenskap?

Förra veckan träffade jag en doktorand i astrofysik vid ett av våra större universitet som inte läst en poäng astronomi. Hans avhandlingsämne handlade om analys av elektromagnetisk strålning, ett klassiskt astrofysikämne. Och nog var det fullt tillräckligt att han var fysiker för att han skulle kunna klara detta med bravur.

Jag vet inte. Kanske är jag den ende som reagerar. Men nog är det ändå lite märkligt att en doktorand inte läst en enda grundkurs i ämnet som han doktorerar på. När jag själv började som doktorand var det mer eller mindre självklart och ett outtalat krav att jag skulle läsa in ett antal grundutbildningspoäng i teknikhistoria för att bilda mig. Det kändes viktigt, inte minst för identitetens skull.

Nu är väl sådana tankar uteslutna. I effektivitetens namn handlar det om att besitta de rätta kunskaperna för att kunna klara forskningsuppgiften och att disputera. Om du sedan har grundutbildning i ämnet som du blir doktor i verkar ointressant. Det är specialiseing det. Eller är det kanske tvärvetenskap?