Från elfenbenstornets källare

Kulturpoliltik och forskningspolitik

Läser just idéhistorikern David Karlssons bok om kulturutredningen ("En kulturutredning", 2010) och drar precsi som han en del paralleller mellan kulturpolitik och forskningspolitik. Att det finns två hierarkiska strukturer inom universitetsvärlden, en för förvaltning med prefekter, dekaner och rektorer och en för forskning och undervisning med lektorer och professorer är väl allom bekant. Men att förändringarna av dessa system inom både kulturen och det akademiska just nu är så likartade var en intressant nyhet för mig.

För precis som kulturutredningen föreslog en portföljmodell som innebar att kultupolitiska beslut regionaliserades och samtidigt byråkratiserade besluten om enskilda ärenden har Autonomiutredningen under Daniel Tarschys ledning föreslagit större frihet för de enskilda lärosätena. I praktiken innebär det att förvaltningssystemet med prefekter, dekaner och rektorer får större makt över utnämningar och därmed över systemet av forskare och lärare, professorer och lektorer. Det kan knappast råda någon tvekan om att den enskilde lärarens autonomi därmed försvagas ytterligare till förmån för dem som innehar maktpopsitionerna inom de enskilda universiteten och högskolorna.

I slutet av maj i år kom utbildninsutskottet med sitt betänkande som innebär långtgående förslag på ökad frihet för lärosätena. När det gäller utnämning av professorer så innebär det att regeringen skall ange vilka krav som skall gälla för anställning som professor och lektor. Dessutom bör sakunnigutlåtanden inhämtas när det gäller anställning som professor. Här finns dock inte längre något krav. I praktiken blir det mer eller mindre fritt fram att anställa professorer och lelktorer som förvaltningen önskar. Det tidigare systemet för kvalitetssäkring inom universitet och högskola, sakkunnigförfarandet vid tjänstetillsättningar, har därmed slutgiltigt raserats. I dess ställe har vi nu de ekonomiska incitament som skapats för citeringar. Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag 15 juni och i debatten hävdade forskningsministern att sakkunnigutlåtanden fortfarande skall vara normen. Den som lever får se.

När det gäller David Karlssons analys av kulturutredningens förslag så kommer han fram till att den föreslagna byråkratiseringen av kulturpolitiken hänger samman med en ovilja att diskutera konstnärlig kvalitet och uppfattningen att den inte existerar. Jag kan mycket väl tänka mig att samma mekanismer förenklat byråkratiseringen av forskning och undervisning. Även inom forskningspolitiken vinner åsikten att det inte finns någon mätbar vetenskaplig kvalitet mark. God vetenskap bör enligt det synsättet framför allt skiljas från dålig med hjälp av kvantitet, t.ex. citeringar. Under sådana förhållanden blir det förstås rimligt att tillsättninngar byråkratiseras och sakkunnigutlåtanden avförs. Att räkna publikationer eller citeringar eller både ock behöver man inte vara aktiv forskare för att klara av.

Det är något av ödets ironi att jag just som universitets- och högskoleförvaltningar får ökad makt tar tjänstledigt som prefekt vid KTH för att istället vara prof. i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Det innebär också att jag slutar skriva på denna sida under åtminstone ett år framåt.

Till info om "En kulturutredning"

Till betänkande och debatt om tjänstetillsättningar vid univ.

Kleva gruva

Årets turistmål måste vara Kleva gruva i närheten av Vetlanda. Gruvan drivs av tyskar, vilket genast känns suggestivt i det mörkaste Småland. Det är kanske så här det hade varit om andra världskriget slutat annorlunda...

Men sedan är det själva gruvan. Den anlades i som koppargruva i slutet av 1600-talet och drevs sedan i perioder under 1700-talet. Men det var problem. Kopparn som utvanns var av låg kvalitet. En bit in på 1800-talet kunde kemiskt kunniga komma fram till att malmen var nickelhaltig och gruvan förvandlades på några år till nickelgruva. Det var så den blev en framgångssaga under 1800-talet. Allt detta får man lära sig på uppenbarligen hemgjorda skyltar i skogen utanför gruvan.

Men det är själva gruvan som är attraktionen. Först måste man ta på sig gummistövlar och hjälm. Dessutom utrustas man med ficklampa modell större.. Spänningshöjare för barnen trodde jag. Sedan går man in i gruvan. Genast slår jag huvudet i det låga taket och tackar mig själv för att jag tog på hjälmen. Sedan blir det svinkallt, två, tre grader över plus bara. Sedan blir det beckmörkt och ficklamporna blir helt livsavgörande.

Detta är en gruva så man får gå runt i helt fritt utan guide eller annan ledsagning. Dessutom är flera av orterna helt utan fasta ljuskällor. På helt annat sätt än i vanliga turistgruvor får man en känsla för hur mörkt, kallt och farligt det var att arbeta i gruvor för länge sedan. Gruvan är perfekt för ändamålet eftersom den är tilltäckligt stor för att ta en knapp timme att utforska med barn. Dessutom leder alla orter tillbaka till en stor spektakulär centralort med ljusinsläpp och vattensamling. Det går inte att gå vilse.

Till slut staplar man ut i dagsljuset igen, kall, blöt och lycklig över en fantastisk upplevelse mitt i sommarsverige. Hjälmen, gummistövlarna och ficklampan var för en gångs skull inte bara för syns skull utan helt avgörande för överlevnaden. Tacksamt lämnar man tillbaka alltihop de eldbesjälade tyskar som kommit på genidraget att göra turistattraktion av denna plats.

Apatiska flyktingbarn igen

Apatiska flyktingbarn är ju ett hemskt fenomen, men samtidigt intressant för en historiker som dras till oilka former av omstridd kunskap och frågan om hur försanthållanden etableras. I Sverige har en av stridsfrågorna varit huruvida apatiska flyktingbarn är ett uteslutande svenskt fenomen (med antagandet att om det är det så måste det handla om simulering i en särskild institutionell situation). Ibland har Australien lyfts fram som ett exempel på ett land där det också finns apatiska flyktingbarn.

Nu har jag varit i Turkiet och här finns något som jag inte sett tidigare, kanske för att jag inte är särskilt berest. I alla fall finns här många tiggare på gatorna, i första hand kvinnor, med uppenbarligen helt apatiska barn i sina famnar. Det är inte bara småbarn eller spädbarn, även om det är vanligast. Jag har sett tio-tolvåringar (cirka alltså) och till och med tonåringar liggande helt apatiska i tiggande kvinnors famnar.

Det är naturligtvis helt förskräckligt både mänskligt och samhällleligt. Och jag tar inte ställning i frågan om hur dessa familjer är drabbade (för att de är drabbade på något sätt råder nog ingen tvekan om). Det har jag ingen aning om. Men det är intressant att se hur ett och samma fenomen uppkommer inom vitt skilda kulturer och vitt skilda institutionella sammanhang, men med helt olika hanteringsstrategier. I Sverige göms apatiska barn i sina sängar och lyfts fram endast av mediereportage. I Istanbul bärs de ut på gator och torg till allmän beskådan. Jag undrar vilket som egentligen är värst.

Nya nyckelkort

Vi har fått nya nyckelkort på ABE-skolan. De har KTH:s skämtlogga med bredare marginaler än huvud och fot. Sedan har de anställdes namn och foto också. Jag tror att de införs för att höja säkerheten. Med hjälp av nyckelkortet skall det gå att se att det verkligen är rätt person som bär det. Men jag undrar om det här är så smart. Om jag tappar mitt nyckelkort är det extremt lätt att se att jag är anställd på KTH. Sedan är det bara att gå in på hemsidan och se vilken adress min arbetsplats har och ta sig in där med det nyfunna nyckelkortet. Jag har vänt och vridit på detta, men har svårt att se att detta höjer säkerheten. Men det kan ju vara något smart som jag åter förbisett.