Elektronikåtervinning - på vems bekostnad?

NYHET

Publicerad 2012-12-19

I juletider ökar handeln med hemelektronik när allt fler vill köpa en ny mobil, tv, bärbar dator eller surfplatta som julklapp. Men vad händer med de gamla elektronikprodukterna? KTH-forskaren Shakila Umair har studerat elektronikskrotet på sin väg till och i Pakistan och utforskat levnadsförhållandena för de människor som arbetar med skrotet.

Så här kan det se ut när elektronikskrot återanvänds i Asien. Foto: Shakila Umair.

– Det finns massiva hälsoproblem kopplade till elektronikskrot i Pakistan, samtidigt som skrotet försörjer tusentals människor, säger Shakila Umair.

Resultatet av den sociala livscykelanalysen visar att hanteringen av elektronikskrot enbart har negativa effekter. Människor plockar isär utrustningen för hand. De bränner sladdar för att utvinna koppar, och doppar gamla kretsar i syra för att utvinna dyrbara metaller guld och silver. Arbetarna, både män och kvinnor, är mellan 6 och 50 år gamla. De andas in giftiga gaser varje dag, och saknar helt kunskap om hur detta påverkar deras hälsa.

De som arbetar med elektronikskrot i Pakistan saknar helt sociala förmåner och hälsovård. De arbetar i genomsnitt 12 timmar per dag, sex dagar i veckan. Myndigheterna tar inget ansvar för deras hälsa.

Samtidigt skulle små medel göra stor skillnad. Handskar och munskydd är exempel som skyddsutrustning som skulle förbättra deras arbetssituation väsentligt, men som de inte har råd med själva.

KTH-forskaren Shakila Umair. Foto: Bernhard Huber.

– Trots att det finns internationell lagstiftning hamnar elektronikskrotet via diverse kanaler i utvecklingsländer - enligt Naturvårdsverket även skrot från Sverige, säger Shakila Umair.

Nyligen förstärktes lagstiftningen kring elektronikskrot i både Indien och Kina. Tyvärr innebär det att mer skrot går till länder med svagare lagstiftning och mindre myndighetskontroll som Pakistan och Bangladesh. Strömmarna av skrot tar bara en annan väg. Import av elektronikskrot är illegalt i Pakistan, men produkterna kommer in i landet under andra namn. Det vanligaste är att skrotet märks upp som ”andrahandsutrustning”.

– På sätt och vis är det inte dåligt att elektronisk utrustning skickas till Pakistan. Det kan ju användas av personer som inte har råd att köpa en helt ny dator. Från ett hållbarhetsperspektiv kan det därmed förlänga produktens livslängd, vilket är en positiv sak. Trots det är elektronikprodukterna vanligtvis i så dålig kondition att skrotning är det enda alternativet, säger Shakila Umair.

Problemet med elektronikskrotet i Pakistan är att man återvinner det på ett mycket miljö- och hälsofarligt sätt. Tusentals personer riskerar sin hälsa, och vattendrag, luft och jord blir starkt förorenade av processerna. Shakila Umair skulle vilja se att IT-företagen inkluderar arbetsvillkoren för människor som hanterar elektronikskrot i sitt arbete med Corporate Social Responsibility, CSR, även om de befinner sig långt ned på produktionskedjan.

Shakila Umairs forskning har bedrivits vid Centre for Sustainable Communications på KTH.

Vetenskaplig artikel: Umair, Shakila; Björklund, Anna; Ekener Petersen, Elisabeth (2013) Social Life Cycle Inventory and Impact Assessment of Informal recycling of Electronic ICT Waste in Pakistan. To be presented at ICT4S Conference, Zurich, 14-16 February 2013.

För mer information, kontakta Shakila Umair på 073 - 976 80 53 eller shakila@kth.se.

Text: Malin Picha. Bearbetning: Peter Larsson

Till sidans topp