Framtidens forskare frågar om allt

När Lars Kloo, professor i oorganisk kemi, visade och förklarade hur han och kollegorna arbetar med att ta fram solcellsdrivna batterier som är färgade med blåbär var den första spontana frågan om batteriet gick att äta.

– Förmodligen får man ont i magen, svarade Lars Kloo, vilket tycktes vara ett godtagbart svar. Han fick inte några följdfrågor på just det.

Barnen, från Barnens Nobelklubb, på mellan sju och tio år tycktes outsinligt nyfikna och ställde frågor om allt från miljövänlighet till hur man kan göra egna batterier hemma. Några kunde genom släkten även placera KTH på kartan.

– Min pappa och min farbror har gått på KTH, konstaterade en flicka när hon fick ordet.

Efter att ha fått inblick i hur man förebygger att snytbaggar äter upp granplantor och solcellsbyggande följde barnen med de studenter som agerade labbassistenter, till laboratorierna. Där väntade för långa skyddsrockar, för stora skyddsglasögon och två olika laborationer.

Dels fick barnen prova på att göra plast av vetestärkelse, vatten och olja, dels fick de göra ett enkelt kromatografitest, där olika molekyler skiljdes från varandra genom färgprover på papper. Med huvudena tätt ihop över kärl och substanser och med viskande röster, genomförde de intresserat sina laborationer.

Koncentrationen var total och färgstaplarna blev noga granskade. I båda labben rullades det också små bollar av plast som blev hårt testade av de vetgiriga barnen. De studsades mot golvet, blev utdragna till långa ormliknande föremål och något extra våghalsigt barn tog sig till och med en liten tugga.

Nyfikenheten sträckte sig dock långt utanför själva experimenten och även labbasisstenterna bombarderades med frågor:

– Vad är ditt roligaste skämt om kemi?

– Är det roligt att gå på den här skolan?

– Var bor du?

Åsa Husberg från Nobelmuseet och Barnens Nobelklubb höll sig i bakgrunden:

– När jag kontaktade Kemiskolan och KTH och frågade om vi kunde få komma hit, var de jättepositiva. Vem vet, något av de här barnen kanske är en framtida Nobelpristagare? Vi vet i alla fall att vi har ett barnbarn till en Nobelpristagare bland medlemmarna, konstaterade hon.

Vid fikastunden efteråt var stämningen på topp. Mellan bulltuggor och saftdrickande sammanfattade barnen sina upplevelser.

– Jag tyckte att det roligaste var att göra experimentet med färgerna. Jag ska berätta om det för min farmor, hon vill nog höra för hon är professor, sa Alice Hägerdal, 10 år.

Hon fick medhåll från sin kompis Rebecka Husberg, men Isa Carlsund hade ett annat favoritinslag under dagen.

– Det roligaste var att göra plast och forma bollar av det. Det var också lite intressant när de berättade om sina jobb innan vi gjorde experimenten, slog hon fast.

Text: Lo Bäcklinder