Vissa föreläsningar är fyllda av uppenbarelser och aha-upplevelser. Det blir ett slags frosseri av nya kunskaper blandat med ett växande självförtroende. Andra känns mest som en oändlig jakt. Idag har jag haft en av varje. Tänk dig att du hänger med i inledningen, och du vet nästan i förväg vad föreläsaren ska säga. Helt plötsligt slår det om, du tappar tråden och studerar frågande krumelurerna på tavlan. Tråden dansar ständigt framför dig och precis när man ska greppa den dras den undan och du måste ta några steg till. Som en katt som jagar pricken från en laserpekare. Helt plötsligt går hela föreläsningen ut på att försöka få tag på den där eländes tråden istället för att bara stanna upp och lyssna på vad föreläsaren faktiskt säger.
