Hampi!

Innan jag kom till Indien hade jag ingen aning om vad Hampi var för ställe och att det också skulle ligga inom rimligt avstånd ifrån Pune. Men med tiden hörde jag fler och fler personer prata om det och om hur fantastiskt det skulle vara. Och nu, efter att ha varit där, kan jag inte annat än hålla med dom i deras lovord. Det är en, om inte den, häftigaste platsen jag varit på!

Sammanfattningsvis är det en cirka 600 år gammal stad som breder ut sig över ett väldigt stort område med fantastiskt dekorerade tempel, slott, badhus med mera och en av de stora attraktionerna för backpackers i Indien. Naturen är spektakulär med berg, klippor och palmer och det känns som om att den i sig gör det mödan värt att ta sig dit. Runt det stora huvudtemplet har en liten by växt fram med massa små restauranger och hotell där man vanligtvis har sitt base camp och därifrån gör sina dagliga exkursioner till fots, på moppe eller med rickshaw.

Vi påbörjade en tio timmars busstur i fredagsnatt, som var förvånansvärt komfortabel med rymliga sovplatser, och var framme i Hampi lagom till frukost dagen efter. Det var kul att träffa många andra utläningar eftersom Pune är lite fattigt på den fronten och de var mycket dreads, tatueringar och schyssta solbrännor. Så klart kretsade allt kring oss turister och det gick knappt att gå en meter utan att någon ville sälja oss bongotrummor, sjalar eller mat men jag känner att jag lyckligtvis har ett ganska effektivt filter mot sådant och att det inte stör mig nämnvärt.

Jag tänker att det smidigaste sättet att summera den här händelserika helgen är via bilder och då jag fotat en hel del följer nu dessa i relativt kronologisk ordning. Förresten så kommer dom snart att riva bebyggelsen kring templet eftersom platsen har blivit ett världsarv. Det innebär att man som turist får bo en bit utanför tempelområdet, vilket är synd, då jag tycker att det var lite av det ballaste med Hampi och en stor del av själva atmosfären där. Så, om någon känner för att åka dit gäller det att passa på inom ett par år.

Utanför huvudtemplet Virupaksha. Två ”munkar” som sa att det var helt gratis att ta bilder tillsammans med dom. Efteråt drog dom fram en bok där man fick skriva sitt namn, land och hur mycket man ville donera…

Här höll jag mig på behörigt avstånd…

Naturen var bergig och kvällen spenderade de flesta uppe på någon topp för att spana in solnedgången.

Ett av flera tempel som låg högt uppe i bergen.

I templet ovan träffade vi den här mannen. Han hade jobbat i en bank men tröttnat och nu bosatt sig uppe i templet. Han påstod att han ville slita sig loss från materiella värderingar och oorganiskt föda. Men när han bjöd på te och jag drog fram lite västerländska chocolate chip cookies lyckades han inte motstå och jag var tillslut tvungen att stoppa undan paketet så att han inte skulle föräta sig. Hans aptit kan eventuellt ha och göra med de enorma mängder gräs han också konsumerade…

Ruiner och tempel fanns överallt och när våran guide skjutsade runt oss kändes det från och till som om det aldrig skulle ta slut. Men det är i alla fall väldigt fint som ni ser!

Luncher och middagar spenderade de flesta uppe i någon av de många roof top restaurants som fanns lite överallt i byn.

Vi drog till en fresh water lake som fantastiskt nog inte var det minsta förorenad, vad vi kunde se. Där badade vi trots skylten ovan. Enligt indierna på plats var det nämligen ingen fara…

Sjuka mängder apor, både stora och små, och dom var inte blyga. Om man ville kunda man mata dom men vissa verkade lite smågriniga så jag skippade det.

The stone car, som jag fick uppfattningen, var den mest unika sevärdheten i Hampi.

Jag fick en elephant blessing efter att ha givit den 10 rupees, haha.

I bakgrunden ser ni en kollapsad bro. Det var någon pengagalen man som fick i uppdrag att bygga den för några år sedan. Han fuskade vilt och bron kollapsade när arbetarna hade kommit halvvägs och 60 människor dog. Bygget stagnerade självklart efter detta och nu är det istället båt som gäller.

En man tvättar sin hoj.

40 grader och 600 trappsteg gjorde att man var lite halvt omtöknad när man hade tagit sig upp till toppen av detta berget. Men väl uppe var det verkligen mödan värt!