BLOGGAR Flavours of India

Då jag, på senaste tid, undrat när det är dags för våra internals eller midterms som kanske låter lite mer bekant, fick jag idag besked under Programming Paradigms föreläsningen. Vår lärare Atul ställde helt enkelt frågan när vi ville ha provet. På PUCSD är upplägget mycket annorlunda från hemma i Sverige både när det gäller prov och hemuppgifter. Från Sverige är jag van vid datum, nära på satta i sten, redan från terminsstart.  Här är det snarare en dialog mellan studenter och lärare om när det passar och så vidare. Inte helt oväntat är det ofta svårt att hitta ett bra datum och jag får känslan att mina medstudenter alltid hittar någon anledning till att just det datum läraren föreslår inte passar. Hur som helst så verkar det som att det blir i slutet av mars och även i mina andra ämnen lutar det åt denna perioden.

Denna flexibilitet verkar dock vara en egenskap just på mitt department medans mina vänner, på andra ställen, har det lite mer strukturerat. Andledningen till detta är att vi, till skillnad från andra departments, mestadels har föreläsare från industrin vilket leder till att dom jobbat samtidigt som dom håller i våra kurser och då måste pussla en hel del.

På föreläsningen i Programming Paradigms sitter jag bredvid Mayur Kale som ständigt viskar mig frågor om Sverige och hur livet är där jämfört med Indien. Mayur är mitt departments snille med stort s. Han lyckades, till exempel, ta sig vidare en bra bit i Googles, mycket omständiga, intervjuprocess och killen är inte ens 25 än. Så, när jag behöver någon att bolla ett knepigt problem med är det Mayur som gäller. När Atul började prata om internals viskade Mayur till mig att jag inte behövde plugga inför dessa prov. Jag blev positivt överraskad och tänkte att det kanske inte är så pass svårt som jag föreställt mig. Blev dock snabbt nedtagen på jorden igen när han berättade att anledningen var att man proven brukar vara så omfattande så hur mycket man än pluggar kan man aldrig vara helt säker. ”Sometimes you study all the time and write nothing on the test, sometimes you study nothing and write a lot”…

Igår hade vi ännu en BBQ hemma hos mig, var sjukt skoj och avslutades med riktig humor. Salar föreslog att vi skulle köra leken ”snurra flaskan”, känd från grundskolan i Sverige. Så där vi satt vi klockan tre på natten, ett gäng mellan 20 och 30 från Sverige, Indien, Iran, Kanada och Salar la ribban för frågorna riktigt lågt redan från start…

Förresten, en annan skoj sak. Jag älskar indisk mat men följer inte alltid mallen för vad som passar att äta när och var etc. Att till exempel ta en Uttapa till middag är inte riktigt OK och jag får ofta frågande blickar eller kommentarer från mina indiska vänner över mina, ibland, märkliga matval. Igår fick jag till en riktigt lyckad kombination. Jag hade med mig lite matsäck som jag tänkte äta under en föreläsning efter att jag hade gymmat. Det var en av mina egna kreationer och när jag packade upp det inne i klasrummet, blev det många glada och förundrade miner. Vad jag hade gjort var en fet wrap beståendes av den indiska huvudfödan chapati (ser ut som en tortilla typ) varvat med lager av peanut butter, haha.

Första dagen jag kom till Pune, satt jag hemma hos min vän Amit och läste Pune Times. I den såg jag att Snoop Dogg skulle ha sin första Indienkonsert någonsin, här i Pune! Lät helt sjukt och då jag lyssnat på honom sen jag var 12 år (köpte Tha Doggfather 1996) ville jag verkligen gå. Använde mig av en ticnet-liknande sida här i indien och 170 kronor senare hade jag en biljett!

I mitten av januari var det då dags, så efter skolan tog jag en rickshaw (en liten mini-taxi) till konsertområdet som låg långt bort. Stod och prutade med chauffören ett tag och lyckade till slut få ner det från 450 rupees till 300 rupees. Betalade nog ändå överpris men en taxiresa på 45 min för 30 kronor är väl inte så farligt? Blev nog en win-win för både mig och föraren. Kom dit till 19:00, gick igenom en säkerhetskontroll, två (!) visiteringar och en metalldetektor. Sedan fick jag två armband (det ena var en form av biljett och det andra visade att man var gammal nog att köpa alkohol).

Var lite förband och runt åtta entrade Snoop scenen tillsammans med the DPG (Kurupt och Daz Dillinger). Vissa kanske har hört att han har gjort ett namnbyte från Snoop Dogg till Snoop Lion och börjat köra reggae istället för rap men som tur va körde han bara Dogg denna kvällen, inge Lion.

Tror jag fick höra alla hans klassiska låtar och collaborations samt nyare hits som ‘Young, Wild and Free’ etc. Han har tydligen också gjort en låt till en Bollywood film, Singh is Kinng, den va faktiskt skön och publiken blev helt galen över den. Totalt var det bara runt 2000 personer på plats, så man kunde stå nära scenen utan att bli mosad av hysteriska fans, grymt var det!

Innan jag kom till Indien hade jag ingen aning om vad Hampi var för ställe och att det också skulle ligga inom rimligt avstånd ifrån Pune. Men med tiden hörde jag fler och fler personer prata om det och om hur fantastiskt det skulle vara. Och nu, efter att ha varit där, kan jag inte annat än hålla med dom i deras lovord. Det är en, om inte den, häftigaste platsen jag varit på!

Sammanfattningsvis är det en cirka 600 år gammal stad som breder ut sig över ett väldigt stort område med fantastiskt dekorerade tempel, slott, badhus med mera och en av de stora attraktionerna för backpackers i Indien. Naturen är spektakulär med berg, klippor och palmer och det känns som om att den i sig gör det mödan värt att ta sig dit. Runt det stora huvudtemplet har en liten by växt fram med massa små restauranger och hotell där man vanligtvis har sitt base camp och därifrån gör sina dagliga exkursioner till fots, på moppe eller med rickshaw.

Vi påbörjade en tio timmars busstur i fredagsnatt, som var förvånansvärt komfortabel med rymliga sovplatser, och var framme i Hampi lagom till frukost dagen efter. Det var kul att träffa många andra utläningar eftersom Pune är lite fattigt på den fronten och de var mycket dreads, tatueringar och schyssta solbrännor. Så klart kretsade allt kring oss turister och det gick knappt att gå en meter utan att någon ville sälja oss bongotrummor, sjalar eller mat men jag känner att jag lyckligtvis har ett ganska effektivt filter mot sådant och att det inte stör mig nämnvärt.

Jag tänker att det smidigaste sättet att summera den här händelserika helgen är via bilder och då jag fotat en hel del följer nu dessa i relativt kronologisk ordning. Förresten så kommer dom snart att riva bebyggelsen kring templet eftersom platsen har blivit ett världsarv. Det innebär att man som turist får bo en bit utanför tempelområdet, vilket är synd, då jag tycker att det var lite av det ballaste med Hampi och en stor del av själva atmosfären där. Så, om någon känner för att åka dit gäller det att passa på inom ett par år.

Utanför huvudtemplet Virupaksha. Två ”munkar” som sa att det var helt gratis att ta bilder tillsammans med dom. Efteråt drog dom fram en bok där man fick skriva sitt namn, land och hur mycket man ville donera…

Här höll jag mig på behörigt avstånd…

Naturen var bergig och kvällen spenderade de flesta uppe på någon topp för att spana in solnedgången.

Ett av flera tempel som låg högt uppe i bergen.

I templet ovan träffade vi den här mannen. Han hade jobbat i en bank men tröttnat och nu bosatt sig uppe i templet. Han påstod att han ville slita sig loss från materiella värderingar och oorganiskt föda. Men när han bjöd på te och jag drog fram lite västerländska chocolate chip cookies lyckades han inte motstå och jag var tillslut tvungen att stoppa undan paketet så att han inte skulle föräta sig. Hans aptit kan eventuellt ha och göra med de enorma mängder gräs han också konsumerade…

Ruiner och tempel fanns överallt och när våran guide skjutsade runt oss kändes det från och till som om det aldrig skulle ta slut. Men det är i alla fall väldigt fint som ni ser!

Luncher och middagar spenderade de flesta uppe i någon av de många roof top restaurants som fanns lite överallt i byn.

Vi drog till en fresh water lake som fantastiskt nog inte var det minsta förorenad, vad vi kunde se. Där badade vi trots skylten ovan. Enligt indierna på plats var det nämligen ingen fara…

Sjuka mängder apor, både stora och små, och dom var inte blyga. Om man ville kunda man mata dom men vissa verkade lite smågriniga så jag skippade det.

The stone car, som jag fick uppfattningen, var den mest unika sevärdheten i Hampi.

Jag fick en elephant blessing efter att ha givit den 10 rupees, haha.

I bakgrunden ser ni en kollapsad bro. Det var någon pengagalen man som fick i uppdrag att bygga den för några år sedan. Han fuskade vilt och bron kollapsade när arbetarna hade kommit halvvägs och 60 människor dog. Bygget stagnerade självklart efter detta och nu är det istället båt som gäller.

En man tvättar sin hoj.

40 grader och 600 trappsteg gjorde att man var lite halvt omtöknad när man hade tagit sig upp till toppen av detta berget. Men väl uppe var det verkligen mödan värt!

Våran snälle guide matade både apor och hundvalpar.

Imorse så åkte jag och Lina till Rajiv Gandhi Zoological Park. Många jag har träffat här har hört talas om denna platsen men få har besökt den. Jag antar att en anledning är att det ligger cirka en mil utanför centrum och att ta sig runt i Pune är långt ifrån lika effektivt som i, till exempel, Stockholm även fast man har hoj. En annan att det är så varmt så vandra runt i solen under dagtid inte direkt är att föredra.

Börjar bli varmt under dagarna här nu och det är ännu en månad eller två till sommaren…

På vägen dit så korsade vi en bro, framme vid rödljuset, strax efter bron, blev jag  invinkad av en polis och tydligen så var motorcyklar, enligt honom, inte tillåtna att korsa den. Konstapeln var väldigt avslappnad och vänlig, jag gav honom mitt learning license och en lunta med dokument och han sa kort och gott, ”600 rupees fine or deletion of license”. Jag var som tur var förbered på detta och sa genast, ”I’m a student”, och matade sedan på med sir:s och vänliga ord. Jag lyckades, tillslut, få ner det till 300 och stack ner handen i fickan, fiskade upp 200 och var noga med att inte få med en 500:ing upp och sa att det var allt jag hade. Han blev nöjd, och gav mig sedan glatt en vägbeskrivning till zoo:t. Att börja argumentera emot har jag fått lära mig inte leder någonstans. Jag har alltid med mig alla de nödvändiga dokumenten, men det är långt ifrån ett säkert skydd. Som Tahmineh, min roommate sa, ”if they feel like it they can tell you that the color red is not allowed on a bike, 600 rupee fine please”.

De djur man kunde hitta, med min personliga favorit sloth bear som bar sina ungar på ryggen, tätt följd av elefanterna.

Djuren i zoo:t hade det faktiskt betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig efter att ha sett akvariumet i Mumbai. Det var ganska gott om utrymme och eftersom vi var där på en veckodag var det lugnt och inte alls mycket folk. Fick dock inte se allt för mycket av djuren, då dom mest låg och degade i värmen, men lyckades ändå pricka av en vit tiger, elefanter som blev tvättade, leoparder och lite annat smått och gott.

En sorglig syn där utdöda arters symboliska gravar visas upp och en annan står färdig för den snart eventuellt utdöda bengaliska tigern.

Det zoo:t är mest känd för är faktiskt inte däggdjuren utan snarare sin snake park. En annorlunda sak var att ormarna inte var i terrarier utan i inhängningar så man kunde (om man är en idiot) nästan ta på dom. Fick reda på att det bara i Pune rings in 3000 samtal årligen till parken om kobror som hittas i eller nära hem och måste avlägsnas. Tydligen kan ormarna slingra sig upp för till exempel stuprör och på så sätt ta lyckas ta sig in i lägenheter. Ett tips dom gav, sov inte på golvet.

En härlig indisk disclaimer till ormparken med, kanske, lite väl tilltagna straff?

Som ni ser är jag en vild spexare… Haha

En Gavial, mycket märklig anatomi, men ska vara optimal för att fånga fisk. Alltså ofarlig för människor!

En riktigt intensiv helg är snart till ända, det har varit grillkväll, utgång, samt föreläsningar, men imorn är det måndag vilket är lika med min lediga dag så då blir det till att ta igen lite förlorad skönhetsömn. Blir dock inte allt för sent, måste nämlingen upp och göra frukost till Tahmineh och Beverli. Men det är en riktigt nice setup, jag fixar frukost och dom andra lunch och middag. Får se hur länge dom står ut med min äggröra bara…

Igår så bjöd jag och Tahminhe in lite folk för en grillkväll, en riktig mix av nationaliteter! USA, Colombia, Frankrike, Iran, Indien med mera. Hade på känn att det skulle bli högljutt så vi förberede grannarna och drog till med att det var min födelsedag, tänkte att då kanske dom skulle ha lite mer överseende? Tahmineh som är en, fantastisk kock, hade marinerat flera kilo kyckling på morgonen, så vi kunde göra kebab, och Salar skötte grillen. Kebab fick jag förresten reda på är ingen speciell maträtt utan betyder bara att man grillar det man ska äta. Så beroende på vad för BBQ man gör kan det vara, fiskkebab, grönsakskebab, kycklingkebab etc.

Kebabspett, notera den taktiskt placerade hårtorken, för att få fart på grillen.

Halo från Kurdistan, som är kungen utav vattenpipa, hade med sig sin gigant över till oss och den gick varm hela kvällen. Trots min nästan tioåriga erfarenhet känner jag mig som en nybörjare i hans sällskap, haha. Han har bland annat lärt mig att det blir extra gott om man blandar i mjölk i vattnet samt att man ska göra ett cylindriskt hål i mitten utav tobaken och sedan lägga kolen runt detta så att det är öppet mitt på folien.

Fick också berättat för mig att den där runda kolen som brukar användas bara är skräp och att detta är typen som skall användas. Tar dock cirka tio minuter på en gasolhäll för att den ska bli redo.

Med tiden blev folk mer och mer högljudda och i slutet stod 6 iranier i mitten av vårt vardagsrum, körde någon form av Riverdance och skrek allt vad dom hade. Jag hade på känn att en grannreaktion var att vänta och mycket riktigt så vrålbankade det snart på dörren. Utanför stod det fyra boendes i huset plus en säkerhetsvakt och mannen som hade sagt till vakten var tydligen från lägenheten två våningar ovanför våran! Jag fick gå ut och prata med dom och lyckades faktiskt blidka hela gänget (mycket på grund av av min imaginära födelsedag, haha). Men det var hur som helst ett bakslag och folk började bege sig hemåt. När alla hade dragit och bara jag Tahmineh, Pardi och Mohammed var kvar föreslog Tahmineh att vi skulle dra till en nattklubb.

Hela gänget samlat, minuter innan Riverdance bröt ut.

Muhammed körde och det var nog den mest sinnesjuka bilfärden jag varit med om, han brände på i över hundra kilometer i timmen på de krokiga vägarna och körde slalom mellan rickshaws och mopeder. Han frågade hela tiden, ”have you had enough?”, men jag var för lamslagen för att ens svara, haha.

Vi kom fram till MG road och en oerhört kamoflerad nattklubb. Inträdet var gratis för tjejerna och jag och Muhammed betalade 50 kronor var (vilket jag fick reda på är billigt, vissa nattklubbar här i Pune är dyrare än inneklubbarna i Sthlm!). Väl inne så var det en bisarr könsfördelning, cirka två tjejer på 100 killar och majoriten av indierna satt i soffor, utspridda kring dansgolvet, och stirrade på de fåtalet dansande damerna. Med tiden så blev det mindre homogent och i slutet så var det, faktiskt, riktigt bra drag. Det enda negativa var att vi behövde bli hemskjutsade utav Muhammed efteråt…

Nu ska vi strax sätta igång grillen igen och imorn ska jag och Lina åka till Pune Zoo, vilket kan bli en intressant upplevelse. Läste nyss på Wikipedia att någon en natt stal 13 av deras påfåglar, haha, väldigt märkligt…

I Sverige tränar ju var och varannan person nästan som om dom vore elitidrottare och träna var något också jag gjorde dagligen innan jag kom hit. Väl här, har det dock lugnat ner sig lite med det. En andledning är, så klart, att det är så mycket annat skoj som tar upp min tid så det har helt enkelt fått en lägre prioritet. En annan, det är lite mer ”komplicerat” att hålla igång här i Pune.

 För det första, värmen! Det är verkligen varmt här under dagtid, just nu är det lite över 30 grader och det kommer öka stadigt fram till sommaren och den analkande regnperioden i juni. Jag känner mig generellt lite slöare än hemma i Sverige. Om man är morgonpigg så kan man ju så klart stiga upp tidigt, när det fortfarande är svalt, och bege sig till ett gym men jag är uppe för sent för att klara av en sådan bedrift.

 Gymmen här har också ett lite annorlunda upplägg. Generellt har dom vissa tider på dygnet då enbart kvinnor får träna och dom har också oftast stängt på söndagar. Man måste också alltid släpa runt på en handduk som man ska lägga på varje maskin man använder. De finare gymmen är väldigt dyra i indiska mått mätt men jag har haft tur och lyckats fixa ett medlemskap på mitt skolgym. Detta kostar mig 20 kronor i månaden inklusive ett eget skåp och hjälp av privata tränare som flockas i lokalerna. Gymmet innehåller alla de redskap och maskiner jag är van vid från Sverige plus lite andra skojiga saker jag inte har sett förrut som till exempel gigantiska cricket-slagträn som det är meningen att man ska svinga runt huvudet för att träna upp styrkan i axlarna. Det finns också en del yoga-proffs som står på huvudet med mera, haha.