BLOGGAR Flavours of India

Igårkväll gick flyttlasset, den cirka tio kilometer långa sträckan, från Karve Nagar till min nya adress i Pashan. Eftersom jag hade packat lätt redan innan jag kom hit och inte köpt på mig särskilt mycket nya prylar gick det smärtfritt och jag fick med mig allt på bara en tripp på hojen. Det är verkligen skönt när man inte släpar med sig allt för mycket bagage på resor, saker går alltid att köpa på plats och åkter man till Indien bör man verkligen utnytja detta, då det mesta är löjligt billigt jämfört med Sverige.

Ett ovanligt ekipage passerade genom Pune på måndagskvällen.

Framme i lägenheten mötte jag upp Tahmineh som bjöd på te och shisha (vattenpipa), indiskan Beverli låg och sov då hon jobbar natt och det verkar som hon inte gör mycket annat än att sova och jobba under vardagarna. Jag fick ”the master bedroom” med min egen toa och dusch och gott om utrymme. Dock ser det ytterst spartanskt ut med bara en säng i hela rummet men jag ska göra mitt bästa för att göra det lite mer hemtrevligt. En till lite lustig sak är att vi bara har vatten mellan vissa tider på dygnet så det gäller att time:a in dessa när man ska duscha. Lägenheten har ett stort vardagsrum med kök och två balkonger som ger ett skönt korsdrag (välbehövligt i värmen). Vi har också en grill på en av balkongerna och Tahmine har lovat att göra iransk kebab till min och Salars, som genast bjöd in sig själv när han fick höra talas om detta, stora gläjde.

Ö: Mitt välmöblerade rum… N: Köket, en del av vårt stora vardagsrum jag snart kommer lägga upp bilder på.

Hade också ett test i min Network Security klass idag som gick bra. Våran lärare heter Amardeep och är en riktig excentriker. Hans humör skiftar vilt och ena stunden kan han hota med att publicera allas betyg på skolans hemsida om folk inte skärper sig och presterar bättre medans han i andra stunden vill ha pizza party tillsammans med oss på en lördagskväll, haha, han är skön!

Vad jag har förstått det som är just kursvalet en av de saker som kan vara lite klurigt när man åker på utbyte. Kurserna i utbyteslandet måste ju vara relevanta till det program man läser hemma i Sverige för att man ska kunna tillgodoräkna sig dessa och då slippa strul med CSN den kommande terminen. CSN-krångel är ju det sista man vill ha, men att undvika utbytesstudier på grund av detta är absolut inget man behöver göra. Alla jag har talat med som varit på utbyte (och också inklusive mig själv) har det löst sig smidigt i slutändan. Ibland tar det, helt klart, lite tid men för mig har allt gått över förväntan.

En ko står stadigt parkerad utanför ingången till mitt department.

Innan jag kom hit hade jag tittat jag på mitt deparments hemsida för att på så sätt få en överblick av vilka kurser jag kunde välja mellan. Indiska hemsidor kan vara ganska så röriga. PDF-dokument är ofta inscannade, handskrivna papper och man kan hitta flera versioner av samma hemsida pekandes till olika adresser etc.  Jag hittade en kursplan på mitt deparments hemsida med info kring vilka kurser de skulle ge under min termin i Indien. Det visade sig senare att denna kursplan inte direkt var ”skriven i sten” utan en del kurser försvann och ersättes utav andra. Dock enbart på ett positivt sätt, då de kursansvariga är väldigt flexibla. De kurser som studenterna visar mindre intresse för kan ersättas utav andra och nu i slutändan läser jag faktiskt de mest intressanta jag hittills gjort  under min utbildning. Det tog drygt en månad, efter det att jag kom hit, innan allt blev klart. Men att saker tar tid här i Indien, är något jag lärt mig leva med! Hursomhelst så är de kurser jag har valt:

Building a search engine: En kurs som, nästan till hundra procent, ges i datorsalar där vi från scratch bygger upp vår egen sökmotor i Python.

Programming Paradigms: En av de sista kurser som studenterna här läser villken är en slags avancerad översikt i olika programmeringsparadigmer så som objektorienterad, funktionell etc.

Artificial Intelligence: En överblick i AI.

Network Security: Vi läs oss om svagheter i operativsystem, nätverk med mera och hur man exploaterar dessa.

Under en av våra föreläsningar i AI.

Slutligen så skiljer sig mycket av det administrativa åt från skola till skola men också från department till department. Om du är intresserad av att plugga i Indien skulle jag tipsa dig om att först hitta information på nätet för att på så sätt få lite kött på benen. Var sedan inte rädd att ringa till skolan i fråga och prata med någon ansvarig. Folk är hjälpsamma och pratar bra engelska (om än med lite annorlunda uttal), men se till att verkligen få tag i någon som vet vad den pratar om. Du kan också fråga mig här på bloggen eller via e-post!

Hundarna finns överallt (även på mitt department) och dom vet verkligen hur man kopplar av i hettan.

Så, äntligen har jag då fått tag i en hoj här i Indien. Har tagit en del tid och än är inte allt pappersarbete klart men det kommer lätt vara värt det i slutändan. Som Rohan i min klass sa, ”No more struggle”, och menade då mitt dagliga cyklande 16 km tur och retur till skolan, från där jag, bor i den tryckande hettan. Hojen köpte jag på den lokala bike marketen som jag först trodde betydde en riktigt marknad med massa motorcyklar men som snarare visade sig vara den gata här i Pune där alla mc-försäljare höll hus. Var lite kaos när jag sprang runt för att hitta en bankomat som accepterade mitt kort, när jag skulle ta ut pengar för mitt köp, och då glömde kvar det inne i bankomaten när jag gick. Som tur var fanns det en vänligt sinnad security guard där som skrek på mig och uppmärksammade mig på att jag hade glömt det, väldigt tacksam…

Min fina mc av det indiska märket Pulsar, 2004, 180 cc. Kostade mig cirka 2700 svenska kronor…

Jag skulle nog inte ha tagit mig igenom hela den byråkratiska ruljansen om det inte vore för min, snart före detta, landlord Arvind, som har hjälpt mig så mycket han bara har kunnat med allt detta. Så när jag väl har mitt permantenta indiska körkort kommer det inte bara vara ett bevis på att jag får köra i den kaotiska trafiken utan också ett körkort i indisk trögflytande byråkrati…

SUDESH!!, ekar det allt som oftast mellan husen här i Karve Nagar när min landlord Arvind ropar, från femte våningen, ner till vår watchmen, som bor i husets källare. Sudesh hjälper mig med allt möjligt och senast igår, när jag fick punka, tog han min cykel till en lokal verkstad och fick det fixat. Alltid när jag säger ”Thank you, Sudesh” svarar han  ”No thank you”, för han menar att det är en del av hans jobb. Så nu säger jag skämtsamt ”No thank you” istället vilket vi bägge två alltid, verkar, finna lika underhållande.

Hur som haver kommer jag nu att flytta ifrån Sudesh och familjen Jagtap för jag har, efter många om och men, lyckats hitta en ny bostad! Först var ju tanken att jag skulle på bo på skolans international hostel men den utdragna processen att få ett rum där plus mr Shams (managern där) ständiga vel fick mig att börja leta på andra håll.  En vän till Salar tipsade mig om en sida främst riktad mot folk från mellanöstern och hon hjälpte mig också hitta en lämplig lägenhet. Den ligger i ett  modernt society cirka fyra kilometer från skolan, hyran är på 4000 rupees per månad (så min hyra kommer alltså minska med 10 000) och det relativt unika är att jag kommer bo tillsammans med en tjej från Iran och en tjej från Indien. När jag berättade om denna nyheten för killarna på the international hostel visste uppståndelsen sig nära på inga gränser och flera ville genast flytta med mig, haha.

Jag personligen vill bara ha ett ställe där jag kan få sköta mig mera själv, laga min egen mat osv. Att hyran är billigare samt att få bo tillsammans med trevliga människor är bara ett plus. När jag frågade dom om det var okej att dricka en öl eller två svarade dom, bara om du bjuder oss. Ett gott tecken på en liberal livsstil, haha. Den indiska tjejen var dock lite skeptisk till att bo tillsammans med en kille men efter att vi träffats och talats vid verkar det ändå ok. Hon är kristen och kommer från Mumbai vilket i sin tur innebär att hon är bra mycket mer liberal än många av de tjejer som till exempel finns i mitt department på skolan.

Detta kommer bli riktigt kul och flytten sker på Måndag nästa vecka, Arvind och co tog det bra och jag känner att jag har blivit en del av deras familj samt att jag, utan problem, kan vända mig till dom vid eventuella problem. En annan skoj sak är att jag nu också kommer kunna ha vänner på besök, för det finns extra sovplatser!

Igår tog jag mig slutligen till the RTO och mötte upp min så kallade agent Thomas för att försöka ta mitt learning license. Jag hade, som alltid inför sådana här saker, med mig alla viktiga dokument jag kunde komma och tänka på samt kopior, pass och pengar. Thomas som är en ytterst effektiv person, slussade mig i ilfart genom olika delar och jag fick till slut entra salen där jag skulle genomföra den indiska motsvarigheten till det vi i Sverige kallar teoriprov. Om jag lyckades med detta skulle jag få ett learning license (eller två rättare sagt, ett för bil och ett för mc) vilket är giltigt i sex månader och efter en månad kan uppgraderas till en permanent version genom att genomföra en mycket simpel uppkörning.

Inne i den sal där vi genomförde provet.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig mer än att de vägskyltar som var på den lapp jag hade fått av Thomas skulle vara en del av provet. Inne i salen fanns det 40 stolar utplacerade framför en projektorduk där varje sittplats inkluderade en liten knappsats på en piedestal med tre stora knappar; en röd, en grön och en gul. När provet väl startade dök tio stycken frågor, i tur och ordning, upp på duken framför oss och man hade tio sekunder på sig att välja rätt alternativ ut av tre möjliga. Man kunde lätt se vad alla andra valde och det var till och med några killar som satt och prata med varandra under provet trots provförrättarens tillsägningar. När det var klart fick vi se våra resultat på skärmen och jag klarade godkänt gränsen, fem av tio, med god marginal. Det häpnandsväckande var att en tredjedel av gruppen hade failat!

Efter provet blev vi som hade klarat det slussade till ett väntrum där en kvinna efter en liten stund kom ut och ropade upp på våra namn och jag slutligen fick mina två tillfälliga körkort.  På onsdag ska jag åka till en stor marknad här i Pune och kolla på olika hojar och jag kommer försöka hitta en lätt motorcykel av något mer välkänt märke så att jag, om jag vill, kan åka på lite längre turer så som Goa, Mumbai med mera. Mer info kommer inom kort!

Så här ser mina två tillfälliga körkort ut. Notera att min pappas namn blev Kent Brudfors och inte Kenneth Sellin eftersom dom bara tog mitt mellannamn, som i Indien också alltid är faderns namn samt mitt efternamn. Lite småfel…

Befinner mig i en luftkonditionerad Volvobuss hemåt, tillsammans med Brent, Reid och Kelsey, som i snabb takt klättrar uppför bergen mellan Mumbai och Pune. Senaste gången jag gjorde denna resa var i taxin från flygplatsen till Pune och då kändes allt lite overkligt och spännande. Nu, en och en halv månad efter att jag kom hit, känner jag mig som hemma. Det är lite galet hur fort man anpassar sig och det märkligaste kan förvandlas till ens vardag. Helgen i Mumbai, tillika känt som Bombay, blev ytterst intesiv. Ville verkligen ta till vara på mitt första riktigt besök i staden och jag tror jag lyckades.

V.ö. Till skillnad från Pune fanns det i Mumbai massvis med skyskrapor. H.ö. Den populära stranden Juhu Beach. V.n. Välkända Marine Drive. H.n. En bild som ger lite perspektiv till Mumbais storlek.

Vi spenderade eftermiddagen, bland annat, på den välkända stranden Juhu Beach och tog oss efter det till en annan kanadensare, Jonnys, lägenhet i stadsdelen Bandra där vi skulle bo. Efter att ha spenderat en helg tillsammans med kanadensiska collegestudenter, känner jag mig faktiskt lite gammal. Det känns som om att drinking games så som beer pong har förlorat lite sin charm. Det verkade som det enda Jonny och hans Mumbaigäng gjorde var att sitta i lägenheten och utnyttja home deliviry av mat och öl. Va tråkig jag låter, haha, men jag var faktiskt mer sugen på att se staden än att sitta i en lägenhet hela helgen och dricka öl. På lördagsmorgonen gick jag upp 06:45 och lyckades osannolikt få med mig folk på en sighseeing tur med buss genom Mumbai. Detta var första gången jag åkte en sådan men jag kan tänka mig att dom generellt är lite kortare än varianten här, 12 timmar lång… Vi fick dock se en stor del av den enorma 23-miljonersstaden men det var också en hel del väntandes i kö och som vanligt allmänt oorganiserat. Ett sorgligt inslag var ett akvarium där stora havssköldpaddor trängdes i smutsiga, halvfulla och pyttesmå utrymmen.

V.ö. Mumbais mest besökta turistattraktion, Gateway To India. H.ö. I den tolv timmar långa sightseeingen ingick också en kort båttur, där vi fick se Mumbai från vattnet. V.n. Det tragiska akvariumet. H.n. På kvällen på Juhu Beach fanns det män som gick runt med små apor i koppel.

På söndagen så gick jag återigen upp tidigt för att ta mig till en guidad tur av Dharavi men denna gången var det stort kanadensiskt manfall och jag var på egen hand. Alla var totalt utslagna och jag kände att det faktiskt skulle vara rätt skönt att bara ha mig själv att tänka på. Dharavi är Indiens största slum, tillika en av världens största, där över en miljon människor trängs på en väldigt liten yta. Stadsdelen är uppdelad i två delar, industrial och residential. I industridelen jobbar folk med att återvinna plast och aluminium som Mumbaiborna förbrukar och dom bor också i samma fabriker som dom arbetar i. I den andra delen är det folk som har det lite bättre ställt och till exempel jobbar utanför slummen. Det var faktiskt relativt likt favelorna i Rio men trängre och betydligt smutsigare. Jag utnyttjade ett public restroom och det var, ganska väntat, den absolut äckligaste platsen jag skådat i hela mitt liv, tänk de första scenerna i Slumdog Millionaire…

V.ö. På väg in med våran guide i Dharavi. H.ö. Uppe på ett av hustaken där han svarade på frågor. V.n. Mycket sopor och skräp överallt. H.n. Ännu ett foto från ett tak där man kan se hur de använder dessa som lager då det är enorm brist på utrymme.

Efter detta tog jag mig med ett lokalt tåg till en station i närheten för att möta upp de andra och sätta mig på bussen till Pune. När tåget rullade upp på stationen var det så fullt att jag först inte fatta hur jag skulle ta mig på. Jag lyckades tillslut genom att följa indiernas exempel och fick under resan hänga ut genom en av tågets vidöppna dörrar. Väl framme började alla skrika och hojta när dom skulle av och skyfflade relativt brutalt sina medmänniskor framför sig. När jag jämför Pune med Mumbai känns Pune mer som en mellanstor svensk stad medans Mumbai är en enorm, pulserande metropol, detta trots att Pune har miljontals med invånare. Jag gillar båda men det skulle vara fint om också Pune låg vid havet och hade stora stränder.

V. Passerade en dansande folkmassa där dom i gruppen som inte var allt för slitna, glatt deltog. H. Väldigt trånga passager där max en person kunde ta sig fram åt gången.

Just nu sitter jag på The Hyderabad Express, som är ett av tågen från, staden jag bor i, Pune till Mumbai. Det är mindre folk än väntat och temperaturen är ännu under 30-strecket, då det är morgon. Jag hör ständiga rop från människor som går runt i gångarna och säljer vatten, chai, omelleter med mera och i tåget finns det också många tiggare som klappar på mig för att, på så sätt, fånga min uppmärksamhet och ge dom pengar.

Det är jag och Brent från Kanada som, just nu, ligger och sover på en av de små sängarna uppe i tågets tak. I Mumbai ska vi bo hos några vänner till honom och också passa på att se lite av den enorma staden. Planen är att, en dag, hoppa på en sightseeing-buss (det är ett heldagsprojekt i den hektiska trafiken) och dagen efter ta oss till den enorma slummen Dharavi, där det finns något relativt makabert, guidade turer. Förmodligen kommer vi tillbaks till Pune på söndag, alternativt måndag. Skönt med ett break från den intensiva skolan och då jag har föreläsningar även på lördagar och söndagar har jag e-postat alla mina lärare och bett dom skicka eventuella assignments och läsanvisningar till mig från det jag missar.

Jag på tåget till Mumbai, lyckades få tag i bra plats och kunde i någorlunda ”lugn och ro” skriva det första inlägget till denna bloggen.

Exakt hur jag hamnade i Indien och Pune av alla platser har jag svårt att sätta fingret på. En av anledningarna var självklart att jag ville på utbyte, en annan att jag ville uppleva något helt nytt. Jag har varit i Afrika, Sydamerika, runt i kring i Europa samt bott i Kalifornien en period men Indien är verkligt något helt unikt. Man blir konstant bombarderad av intryck, färger, dofter, odörer och ljud. De första veckorna var det mycket att ta in och jag kände mig slut men nu, nära på en och halv månad sedan jag kom hit, börjar jag känna mig som hemma och jag har inga tvivel på att detta är rätta platsen för mig.

Ännu en anledning till att jag ville till just Pune är att här finns PUCSD, Pune University Computer Science Department, som är ett av de bästa av sin typ i Indien. Hit kommer varje vecka stora internationella företag så som Google, Microsoft, Intel, Amazon för att försöka locka till sig snart utexaminerade studenter. Jag själv är i grunden teknisk fysiker men då jag ville dyka lite djupare i just computer science, som är ett av mina stora intresseområden, fick jag upp ögonen för detta department. Studietempot är högt, men alla hjälper varandra och lärarna är trevliga och är öppna för både frågor och diskussioner, även fast respekten som studenterna har för lärare är på en helt annan nivå än hemma i Sverige.

Då jag tycker om att skriva har jag redan samlat på mig en stor mängd material och jag kommer att posta en hel del återblickar till märkliga, intressanta och roliga saker som har hänt (som till exempel Snoop Doggs första konsert i Indien som han osannolikt nog förlade till Pune av alla platser) samt också, självfallet, hålla er ajour med vad som dagligen händer mig här i Indien. Kommer också när jag är tillbaks från Mumbai, skriva en detaljerad berättelse om mina dagar där.

Till sist, så vill jag verkligen uppmuntra till utbytesstudier här, det är skickliga lärare, trevliga människor, varmt, billigt, samt annorlunda på ett sätt som, jag tror, bara kan förstås efter man själv har varit på plats.