BLOGGAR Det är så jag säger det

Förutom det uppenbara som familj, vänner, sin bättre hälft och människor man hela tiden stöter på i sin vardag så är det ett par saker jag saknar här borta (även om det kanske inte är någon riktig saknad direkt, trivs väldigt bra här nere). Man får ju lite perspektiv på saker och ting när man ger sig ut och far på detta sätta, som att Sverige är bra i vissa aspekter och sämre i andra (men det tar vi i ett annat inlägg). Följande saker saknar jag i Tanzania:

• Övergångställen, gröna gubbar och zebralagen. När man spelar roulette med livet som insats för att ta sig över gatan vore det fint med lite gröna gubbar och blinkande ljus som trafiken stannar för.
• Att man fattar hur saker och ting fungerar hemma. Försökte beställa två tallrikar med kött, ris och bönor igår. Min tallrik fick bara bönor och ris till lunch…
• De ljusa nätterna. Här blir det kolsvart 17,45. Punkt.
• Att kunna ha saker som är kortare än till knäna. Dör i alla långbrallor och skjortor man måste ha för att täcka knän och axlar.
• Att inte behöva pruta. Ibland är det faktiskt skönt att bara gå in i en affär och betala det som står på prislappen. Här nere prutar man liksom på en glada ko ost? (och får en förfrågning om ifall man är gift samtidigt…)
• Kunna gå på gatan utan att nån ropar på en, vill snacka med en eller tutar på en.
• Det ohierarkiska Sverige. Jag är kass på hierarki och fattar inte vem jag får prata med, maila eller tilltala på vissa sätt. Har gjort gamla damer besvikna när jag säger Jambo istället för Habari? till dem eller när jag bara mailar ut frågor till handledare åt höger och vänster när jag tydligen måste gå genom min ”chef” som ska kolla igenom och godkänna saker innan det går ut till hela gruppen, suck.
• KANELBULLAR! Såg precis en bild av världens godaste kanelbulle, saknar!

Nästa inlägg blir nog om vad jag inte saknar i Sverige

Hej hej hallå Svedala och alla andra länder som hittar in på denna blogg lite då och då. Jag och Sara har nu varit på resande fot i 21 dagar och är med andra ord inne på vecka 4 av 11 på detta rafflande äventyr. Hur sjutton går det med exjobbet då? Bra är mitt svar. Ett tag gick det skit och vi funderade på detta egentligen skulle gå men efter några långa möten förra veckan och maratonjobb från ons-fre (ett plugginferno utan dess like som slutade i total däckning i helgen) så är vi på banan igen.

Än så länge har vi hunnit med en observationsdag på ett sjukhus, en workshop, skrivit tusen intervjufrågor som vi sedan skrivit om och till slut bestämt oss för att slänga (vaskade kanske 1,5 veckors jobb med det beslutet, oj så skoj). Men nu har vi finfina enkäter som kommer att ge oss svar på våra frågor och jag tror att jag redan har svar på 2/5 frågor till exjobbet. Hurra!

Besöket på sjukhuset var en chock. På alla sätt. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till av alla intryck. Av alla saker som inte fanns och av hur imponerad jag blev av personalen som bokstavligen verkar trolla med sina knän för att hjälpa patienterna som ibland konsulteras sittandes på majssäckar i ett rum med hål i golvet och knappt någon belysning. Vi stötte på ett röntgenrum utan en röntgenapparat i, bara en skylt där det stod x-ray på. Klev nästan in mitt i en förlossning och såg en massa människor som mådde dåligt.

Bitchslap nummer 47 i ordningen under denna resa på ett ungefär. Fantastiskt inspirerande med chockerande att se verkligheten och jag är tacksam över att jag är diabetiker i Sverige och att jag kommer föda mina framtida barn på ett svenskt sjukhus, det är ett som är säkert. Det var fantastiskt att få perspektiv på allt här nere och nu förstår vi verkligen vad det är för projekt vi har gett oss in i. Lite ups and downs men just nu rullar det i alla fall på i rätt riktning!

När strömmen går får man helt enkelt ta fram ficklampan om man ska kunna fortsätta jobba…

Vårt ”kontor” på MUHAS som är universitetssjukhuset. Vi sitter i ett bibliotek som vi fått lov att vara i av vår handledare, så himla bra!

Okej, nu ska jag försöka ge mig på att beskriva hur det är att åka Dalla-dalla. Ett äventyr varje gång. Tänk er en gammal hippiebuss, en gammal folkabuss som alla hippies alltid åker omkring med i alla amerikanska filmer. Förläng den lite bara, måla den i en klatschig färg, exempelvis lila eller grönt och spraya VOLVO på den eller God Bless you högst upp på framrutan. Interiören är spartansk och den saknar såklart stötdämpare.

Det börjar oftast med att vi försöker springa ikapp bussen och blir upplockade mellan två hållplatser medan påslängningskillen som även sköter betalningen garvar läppen av sig när han hänger ut genom dörren på bussen. Sen säger han nått till resten av bussen som ler mot oss. Vi är som vanligt de enda vita på bussen och det är så trångt att man i princip står på varandra och halvt hänger ut genom dörren. Efter två sekunder börjar svetten rinna längst ryggen men man kan i alla fall andas ut, afrikansk musik strömmar ut genom högtalarna och man försöker slå sig till ro så gott man kan när man står om en packad sill och hela tiden är 2 cm från att slå skallen i taket, bussarna är inte gjorda för en svenska på 181 cm, det är ett som är säkert i alla fall.

När det börjar dra ihop sig till bilkö förvandlas dalla-dallan till ett superterrängfordon trots bristfällig stötdämpning och tvivelaktig ålder som antagligen är alldeles för hög. Då jävlar får man hålla i sig för allt vad armmusklerna och handen orkar. Ibland har jag kramp i handen när jag kliver av bussen. Då börjar den åka vid sidan av motorvägen, ner i gropar, upp ur gropar, ibland lutar det 45 grader och då ligger alla på varandra i bussen istället och står man nära dörren som eventuellt är öppen funderar man på ifall man landar i den äckliga, leriga, skräpiga pölen som tornar upp sig bredvid en. Och sakta ner finns det inte en tanke om, vi har ju faktiskt ett mål att nå. Så där står man och skumpar runt, trampar folk på fötterna, får en rumpa i ryggen eller råkar stoppa upp sin egen i någon annans ansikte och funderar på om det var ett så bra val att åka dalla-dalla.

Ett annat knep när trafiken tjocknar (vilket den gör kanske var 500e meter) är att göra som bajajisarna och uppfinna the middle road, dvs en tredje eller fjärde fil som egentligen inte existerar och mötande trafik snarare ses som en utmaning än ett hinder. Idag körde vi tillexempel in på en bensinmack på fel sida av vägen för att komma före en sådär 5-6 bilar. Det är bara att hålla i hatten med andra ord!

Men ibland mina vänner, ibland får man sittplats vid fönstret när man ska åka superlångt och är trött efter en långt dag. Man har eftermiddagssolen i ansiktet och en vacker bongo-flava melodi strömmar ut ur högtalarna. Du känner de tjocka avgasmolnen som konstant ligger täta över staden lätta för en sekund, och en kall havsbris som blandar sig med lukten av grillad majskolv och marknad sveper över ansiktet. Man tittar ut över trakterna man passerar och just i den stunden tornar ett enormt elefantträd sig upp ur en trädgård och i bakgrunden skymtar man staden och kokosnötspalmerna och man lutar sig tillbaka i sätet, vinkar glatt åt några barn som skriker ”mzungo” åt en och bara ler och njuter av livet.

När man väl kommer fram till destinationen som kan ta allt från 30 minuter till 2 timmar skickar man en god tanke till högre makter, kollar sig försiktigt omkring för att försöka ta sig över vägen utan att bli överkörd och så börjar nästa äventyr. Kanske inte det säkraste transportsättet svenska mått mätt men det är det fasiken värt när man som fattig student kan åka för 1,60 kr enkel väg! Och man känner sig verkligen levande om inte annat när man kliver på, och tacksam över att man överlevt när man kliver av.

Hah! Inte så jäkla mycket mzungo längre! Eller alltså, vit kommer man ju oundvikligen alltid vara men mindre likblek viting är man iallafall nu. När man lärt sig några fraser Swahili har man slutat blivit toklurad när man ska ta en badjaji och man har lärt sig att pruta på allt från frukt, transportmedel till klänningar och ost! Skitful bild men alla iphoto bilder blev visst så. Detta var den minst fula. Enjoy!

Dagarna går upp och ner här, från de högsta topparna till de djupaste dalarna. Det är sånt kaos hela tiden. Hela tiden, överallt. Man är helt slut när man kommer hem av alla intryck man får bara av att gå ut på gatan, och däckar så fort man kommer innanför dörren. Det är sjukt jobbigt med att bli uppmärksammad var man än går för sitt utseende, sin hudfärg, sitt ursprung, att man inte kan Swahili, att man inte fattar hur man åker dalla-dalla, badjaji eller att man inte fattar när man ska springa in under ett skydd snabbt som attan för att himlen helt plötsligt öppnar sig och man blir dränkt ända in på kroppen och inte ett enda plagg man äger är torrt (hände idag),

Häromdagen skulle vi köpa en tvål, två avocados en mango och varsin grillad majskolv. Inom en radie på 75 meter från hostelet. Tog oss 1,5 timmar att göra denna enkla uppgift. Och fick två frierier på vägen, blev nästan överkörda och lyckades nästan bränna oss. En vanlig dag runt lunchtid i Afrika liksom.

Samtidigt är det jäkligt coolt. Alla intryck, upplevelser och vänliga och nyfikna människor. Som sagt, toppar och dalar. Igår när jag satt på en strand med Indiska oceanen i ryggen och en stjärnklar himmel ovanför huvudet med en öl i handen och vänner omkring mig kunde man inte annat än le, skratta och må bra. Och vi satt lyssnande på ett afrikanskt band som hade de coolaste rösterna någonsin, och spelade allt från Adele till bongo flava som musikstilen heter här nere (youtuba!) så var livet förjäkla bra! När jag dessutom hade hängt på en kritvit strand på dagen med sol och bad på en vacker ö var inte livet jättedåligt. När jag dessutom grävde ner tårna i sanden och somnade på mage var lyckan gjord!

Om den här resan inte kommer göra mg till en bättre människa vettesjutton om jag någonsin kan förbättras alltså. På riktigt. Inne på tredje veckan nu och fortfarande slutar man inte förundras över allt från sjukvårdssystemet till hjälpsamheten och alla kreativa och konstiga frieriförsök. Kommer nog aldrig komma underfund med hur det egentligen funkar i detta land men något lär jag mig nog på vägen!

Jag lever och livet leker! Prövade att gå ut i Dar igår, gick kalasbra och träffade hur trevliga människor som helst, lyssnade på ett galet band med övervintrade hippies som shakeade järnet på scen och Djn lirade med LP skivor och baren var utomhus, så annorlunda från Sverige och oj vad jag gillade det. Det var grymt och vi träffade hur mycket trevliga människor som helst från jordens alla hörn och fick skjuts hem ända till gården av vår grymma taxichaffis!

Annars har det exjobbats, funderats och planerats. Vi vandrade runt området igår och blev erbjudna om att va med i en långfilm…inget frieri denna gång iallafall…idag ska vi på Farmers market vid Oyster Bay som den NGO vi bor hos anordnar. Där ska vi spana på kaffe, te och lokala råvaror som producerats av bönderna här nere. Imorgon bär det nog av till White Sands och en båt ut till en ö med kritvita stränder som ligger 20 minuters bårtärd bort och på måndag börjar allvaret igen när vi ska träffa våra handledare. Soliga kramar från ett varmt Tanzania!

Mitt liv känns just nu precis som Björnbröder. Nya äventyr varje dag, nya människor med härliga skratt, leenden och gästfrihet nära hjärtat och i själen som tar emot en med öppna armar. Att vara ute på äventyr, lära känna en ny kultur och se ett nytt land och för mig även en ny kontinent tillsammans med Sara är nog mitt livs äventyr so far.

Sen jag bodde i Singapore för 1,5 år sedan finns lusten att resa och upptäcka nya saker där i bakgrunden hela tiden. Man lär sig så otroligt mycket. På bara en vecka har jag och Sara lärt oss en hel massa om ett nytt land, en ny kultur och nya utmaningar här nere i Tanzania. Man får en ny förståelse för nya kulturer som driivs av andra saker än pengar och status. En kultur som drivs av att hjälpa varandra och där ”hakuna matata” är det ordspråk på swahili som faktiskt stämmer överens med befolkningen, ”no worries sister!” har vi hört många gånger när vi bekymrat rynkar ihop våra svenska pannor när saker inte fixar sig på en gång. Peace girl! Hakuna matata! YOLO! Uttrycken för vänlighet och ”det löser sig” är lika många som människorna i detta land. Det är jobbigt ibland när saker inte fungerar, men samtidigt fascinerande och jag är så otroligt tacksam för att jag fått denna möjlighet.

Våra handledare igår var helt fantastiska. De kommer hjälpa oss med en massa saker och det märks verkligen att detta projekt är viktigt för dem också vilket känns fantastiskt. Nästa måndag har vi et nytt möte för att spika projektplanen. Innan dess ska vi skriva våra frågor som de ska översätta till swahili och fila på bakgrunden till vår rapport. Kalasbra känner vi.

Min nyfikenhet på världen och resandet har verkligen inte stillats och jag är så otroligt glad att jag i mitt framtida jobb och traineeprogram kommer ha en tvåmånadersperiod utomlands om ett år och att jag kommer jobba mycket mot en annan nordisk marknad. Jag kommer nog aldrig sluta drömma om fjärran länder, nya kulturer, utmaningar och nya möjligheter och jag är så fruktansvärt tacksam över att KTH har gett mig möjligheten att flytta utomlands till Singapore, göra mitt exjobb i Afrika och öppnat dörren för att jobba internationellt när jag slutar skolan i augusti och kliver på mitt traineeprogram i september. Jag är samtidigt glad att jag faktiskt inte bara sett möjligheterna utan även tagit dem. Så när ni får ett erbjudande om knäppa saker som att dra till ett land ni aldrig varit i. Ta den, för som jag brukar säga: man ångrar bara det man inte gjorde!

Afrika hälsar i sina piffigaste och skönaste klänningar! Nya äventyr ftw!