Såhär kände jag för en stund sen, livet blir lite finare i sepia därav färgen, men nu är det bättre!
Jag är en människa med ups and downs. Det får man leva med om man umgås med mig. Toppar lika höga som Mt Everest och dalar lika djupa som Marianergraven (fin liknelse va?). Idag var en dag av djupa hav. För att citera Winnerbäck som jag gjorde i rubriken, jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Trots almanacka och livet printat på post-it lappar hade jag det högsta värdet hos sjuksyrran på två år (diabetes ftw!), jobbet var bara skit, jag försov mig i morse, har ingenstans att trycka nØlletidningen inför mottagningen, och jag fick en komplettering på en uppgift i bildbehandlingskursen. Jag var sjukt deppig och rök ihop med brorsan av bara farten. Tog på mig löparskorna och sprang livet ur mig på 45 minuter. Kom tillbaka och livet var lite bättre.
I fredags var det däremot på toppen av Mt Everest. Jag träffade min kloka mentor för en sushi i Hammarby Sjöstad och fick mitt liv de tre kommande veckorna nerskrivet på en servett, jag fick en plan, något att tro på och sen fick jag ett sms som talade om hur bra jag var. Ett sånt sms som jag tar fram en dag som denna och läser. Ett sms fyllt med fina och peppande ord, ett sms som jag tar fram när motgångarna är för många och väggen som man nyss sprang in i var alldeles för hård.
Tror jag tar fram det sms:et nu, skärper mig och klättrar upp på toppen igen för att möta resten av Medias styrelse för lite grillning ikväll. Sen tänker jag på att jag bara har 4 dagar kvar på jobbet för denna sommar, att bildkursen gör jag klart imorrn och att det där tjaffset med tidningen löser sig. Brorsan åkte och spelade golf och hatar nog inte mig när han kommer hem igen. Dalarna får finnas där, bara topparna är högre.
