När jag bestämde mig

Det var långt ifrån självklart att jag skulle bli civilingenjör när jag växte upp. Bland annat skulle jag bli delfinskötare, veterinär, jurist, ekonom, rik & berömd och läkare. Framförallt läkare. Jag jobbade extra inom vården (gör fortfarande) och ville viga livet åt att hjälpa andra. Men så blev det inte och det är en annan historia faktiskt. men nu ska jag berätta den historia jag aldrig berättat för någon. Om när jag bestämde mig på riktigt.

Jag gjorde iallafall mitt första år på KTH. Inte med bra betyg. Diggade inte matten och fysiken. Sommaren ägnade jag åt att fundera på att hoppa av, läsa matte E och söka läkarutbildningar i Danmark och Polen. Två körda kurser och ont i magen. Men något höll mig kvar, tror faktiskt att det var mina fina vänner. De bästaste, mest stöttande och underbaraste människorna som snart stått ut med mig i tre år. Tror att det var ni. Faktiskt. Hösten kom. Mottagningen var bäst. Jag körde omtentan i elektro. Den hösten var tung pluggmässigt. Gud vad jag hade ångest. Körde min tredje tenta och ville dö. Bild och video.

På något sätt tog jag mig igenom resten av hösten, klarade resten av kurserna. Tack! Jullovet kom och jag gav mig fan på att ta omtentan i Bild och Video. I en vecka gjorde jag inget annat än läste, räknade och tänkte. Jag är Henning och Kajsa evigt tacksam för att de avsatte varsin dag och förklarade för mig vad det egentligen handlade om. Och jag fattade. Lördagstenta. Samma dag som jag skulle åka till Åre. Första året som reseledare.

Fredagkväll. Jag sitter i mitt rum och går igenom det sista innan tentan. Repeterar. Dricker te. Mamma pratar i telefon och kommer in i mitt rum som hon gjort så många gånger förut.  Jag satt med ryggen emot vid skrivbordet och störde mig på grannens fönster mittemot mitt. ”Det är morfar” sa hon, eller jag vet inte riktigt vad hon sa. Men då visste jag. Morfar lever inte längre. Slutar tänka. Han visste iallafall att jag skulle bli civilingenjör. Det hade jag sagt på en kyrkogård samma sommar. Tårar. Fan. Inte idag. Nejnejnej. Inte nu. Orkar inte. Tänka. Tenta imorgon.

Vaknar på lördagen. Ny dag. Tentadag. Inte sugen. Vill inte alls. Åttatenta. Vill sova. Skiter i det. Fan. Går och skriver. Stänger av skallen i fem timmar, är klar efter fyra. Hinner räkna, jag kanske klarar det. Kanske. När jag kliver ut ur klassrummet tänker jag, klarar jag den här tentan klarar jag allt. Då kör jag. Då ska jag bli civilingenjör.

Tar på ett leende och åker till Åre. Lever i en knasig, härlig bubbla i fyra dagar. Lever livet och glömmer. Organiserar. Är reseledare. Mamma ringer och bestämmer helg för begravning. Går in på en toalett och dör.

En vecka senare, eller var det kanske två? Jag hämtar ut tentan. Kollar resultatet. Röd penna. Fan. YES! 30 poäng. Jag klarade den på poängen. Jag ska bli civilingenjör, klarade jag det här då klarar jag allt! I den stunden bestämde jag mig för att kämpa. Jag klarade elektron ett år senare och nu krigar jag med matten. Jag klarar det här. Jag kan. Och jag ska bli civilingenjör.

Anmäl