Idag fyller Dylan 70 år. Jag är inte ens 22 fyllda än. Konstigt. Ändå lyssnar jag på en man med knarrig röst som samtidigt är klar och mycket klokare än vad jag ens kan tänka mig.
Eftersom han fyller 70 idag ska jag berätta om en vår för snart fyra år sen, eller är det tre? En lugn kväll med film, vänner, vin. Tema franskt. Det var i april någon gång tror jag. Samtidigt som studentskivorna skulle börja, studenten hägrade två månader framåt, Arvikafestivalen. Stryn. Fri som en fågel. Jag visste att betygen var i hamn och att jag lugnt kunde luta mig tillbaka på lektionerna och njuta av den sista tiden på grymnasiet.
Den där kvällen i april som började med vin och kex utomhus i en trädgård. Fransk svartvit film och nyfunna vänner och en ganska så söt pojke, och vän såklart. Efter filmen kände ingen av oss att vi var klara med kvällen. Så vi tog med oss några filtar ut, ett glas vin till var och någon satte på en knagglig LP med, ja just det, Bob Dylan. Vi tog knäppa kort och pratade om livet som låg framför våra fötter för att romantisera det hela litegrann.
Skratten och musiken ekade ut i natten över villaområdet, men inte brydde vi oss. När klockan blev alldeles för sent, eller för tidigt beroende på hur man ser det tog en vän mig under armen, även hon rätt nyfunnen. Vi tog en promenad ner till pendeltågsstationen och solen hade gått upp för längesen och fåglarna kvittrade för fullt. En hare passerade oss och där någonstans visste jag att en underbar sommar väntade mig innan jag skulle börja på KTH, och oj vad rätt jag hade. Sen dess lyssnar jag på Bob Dylan då och då och minns det enkla livet som var då. Samma liv, fast ändå så annorlunda från idag. Jag hoppas att jag om tre, fyra år kan titta tillbaka på den här våren och känna detsamma. Samma liv, fast ändå så annorlunda.
