Civilingenjör, jag?

När jag var en sisådär 12,13 år stötte jag på min första civilingenjör i ett skolsammanhang. Han var gammal, luktade svett och hade förfärligt näshår. Han skulle försöka lära klassen matte. Gick ju sådär kan jag ju lugnt säga. Nr2 stötte jag på i nian. Tur att jag hade bra betyg i matten från åttan för inte lärde jag mig mycket under mitt sista år i grundskolan. Han luktade iallafall inte svett.

Sen kom nr3 i gymnasiet. Nervös som få och hade svårt att förklara på mer än ett sätt. Också mattelärare, men även min fysiklärare. Score! Efter tvåan på gymnasiet svor jag på att aldrig plugga på KTH. Mattelärare ville jag ju inte bli direkt. Nu sitter jag här en fyra år senare och är på god väg att bli det jag aldrig skulle bli. Jag är omgiven av inspirerande människor som kommer kunna gå hur långt som helst inom vilket tekniskt område som helst. Alla fördomar jag haft om kånkenryggor, miniräknare och näshår är som bortblåsta. Jag är säker på att de flesta av mina vänner på KTH kommer lyckas väldigt bra här i livet och finner det inspirerande att jag varje dag har privilegiet att omges av såna här människor som är villiga att dela med sig av sin kunskap och sin tid till mig.

Det är så konstigt hur ens syn på olika saker ändras när man hamnar mitt i dem. Vilka dörrar som har öppnats och vilka som stängts, några står på glänt också. Hur min syn på en civilingenjör har ändrats från att vara ytterst pessimistisk till att vara väldigt positiv!Hade jag aldrig vågat testa på utbildningen hade jag fortfarande haft samma tråkiga syn på detta fantastiska yrke, i stunder som denna är jag glad att jag vågade gå emot mina tidigare erfarenheter och faktiskt pröva på något nytt som från början skrämde!

Anmäl