Igår satt jag på tåget på väg mot stan efter ett besök hos tandläkaren. Medan landskapet passerade utanför fönstret tänkte jag på alla människor i vagnen, hur ledsna de såg ut, så trötta och ja, slitna.
I Sundbyberg kliver tre herrar på i jeansjackor, tatuerade halsar och ringar i öronen och satte sig runt om mig. De luktade svett och alkohol och gammalt, tja någonting. Försökte hålla tillbaka kväljningarna som ville ha uppmärksamhet och stirrade ut genom fönstret, tyst, och såg landskapet passera utanför fönstret. Centralen. Äntligen. Slängde mig av tåget fortare än kvickt. Ser mig själv i rulltrappan och inser att jag ser lika trött och ledsen ut som alla andra med tom blick jag just reflekterat över.
Kommer till spärrarna och folk har så bråttom, så bråttom. Vi som är på väg ut väljer en av spärrarna men en herre på väg mot tåget tränger sig förbi oss på väg åt andra hållet trots att vi är mitt i försöket att ta oss igenom åt andra hållet, någon skriker på honom det som vi alla tänker: jävla idiot. Kliver ut på centralbron och kan äntligen andas. Solen lyser och värmer kinderna. Stockholm, varför tänker jag?
Några timmar senare står jag på Kåken omgiven av vänner och skratt. Står och diskuterar Asien med en herre som bott där, precis som jag. Efter varsin utläggning om världsdelen på andra sidan jorden många timmar bort konstaterar vi ändå till slut att Stockholm, det är ju rätt fint. Folk är ju rätt trevliga och solen skiner trots att vissa dagar är gråare än andra.
Det som hände mig tidigare på dagen är som bortblåst. Det är varmt på terrassen och folk runtomkring kommer förbi och säger hej, vem är du? de är trevliga och nyfikna, snälla, skrattar och ler och bjuder upp till dans. Ibland Stockholm, blir jag inte riktigt klok på dig.
