Tänkte skriva om ångest idag, och nu får jag ångest över att jag ska skriva om ångest (oh the irony). Men jag vet inte vad som hänt med mig den senaste månaden men någonstans i mitt lilla huvud börjar det kanske gå upp för mig att jag inom en alldeles snar framtid ska lämna det trygga bo som varit mitt hem de fem senaste åren. Så just nu har jag någon slags livskris going on. Jag har ångest över exjobbet, först över att jag inte visste inom vilket område jag ville göra det, sen inte på vilket företag, eller borde jag åka på MFS till Afrika kanske? Sen fick jag ångest över över att inga företag svarade på mina mail och nu har jag ångest över att för många svarar och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av mig själv. Och ibland svarar de att exjobb? nej. Men har du tid några timmar i vår och jobba hos oss för du verkar vara en kul typ? Då får jag ångest över ifall jag ska gå på intervju eller ej.
Sen har jag ångest över att jag blir utkickad från SSSB och måste bestämma mig för var jag vill bo. Kommer jag ha råd med drömlägenheten på Kungsholmen eller Gärdet? Kommer jag bo i Sverige? I Stockholm? Kommer jag resa mycket i jobbet som jag än inte vet vad jag vill jobba med så jag bara behöver en liten lägenhet? Eller flyttar jag kanske till New York, bara packar en väska och drar?
Och tänk om allt skiter sig och jag inte alls blir klar till våren? eller om alla som säger kanske till exjobb helt plötsligt säger nej? Eller om jag inte får något jobb? Vad sjutton gör jag då när CSN knackar på dörren och tycker att det är dags att börja betala tillbaka det som de så snällt betalat ut under mina år på KTH? Och så har jag ångest över att jag borde pluggat mer och satsat på betygen istället för alla miljoner projekt jag gjort under studietiden men just nu får jag mest hänga med och se till att bli klar någon gång, lite sent att ändra på den vägen nu.
Jag vet inte riktigt…ska det verkligen vara såhär att växa upp? Tror inte jag riktigt gillar att det här med att högskolestudierna börjar ta slut, även om jag hurrar för varje högskolepoäng som landar på kontot så vill jag samtidigt pausa det. Och samtidigt som det är skönt så har jag samma ångest som när jag skulle välja högskola. VAD SKA DET BLI AV MIG? I och för sig tror jag inte jag är ensam om detta, men det känns liksom lite läskigt och stort att inte veta. Att börja göra en massa val igen, som kommer att få både positiva och negativa konsekvenser. Usch, det är alltid jobbigt att rannsaka sig själv. Men ge mig en vecka så går det nog över! Hoppas jag inte gav dig som läser detta för mycket ångest nu?
Såhär ledsen ser man ut när ungefär världens alla sorger vilar på ens axlar när man sitter på Osqledarkontoret
Stockholm, är det du och jag som kommer hänga i framtiden också? Älskade, underbara vackra stad!
