För några fredagar sen skulle jag ta en öl i nya THS café. Det slutade med att jag vandrade hem vid midnatt efter att ha träffat en hel hög med fina medietekniker på puben senare! Vi pratade om coola exjobb på Spotify och Microsoft, om att vi ses på tok för sällan och om livet efter KTH som närmar sig med stormsteg.
En vän ska flytta till Holland efter examen, en annan har ett jobberbjudande i London, en tredje vet inte alls vad hen ska exjobba med, och vi andra flummar runt i något slags ingenmansland utan mål eller väg att färdas på för tillfället. Vi står alla i något slags vägskäl och inser att vi en vacker dag inte kommer stappla upp för rulltrappan vid Tekniska Högskolan tillsammans med andra yrvakna studenter för dagens första föreläsning. Vi kommer inte kunna dricka öl på tisdagar eller ta sovmorgon när man är sådär trött att man bara inte orkar kliva utanför täcket. Det är tydligen dags att bli vuxen. När vi ses frågar man hur det gick på den där jobbintervjun för det där jobbet som man så gärna vill ha och så filosoferar vi om bostadsrätter och sena kvällar på kontoret. Känns så himla konstigt att det kommer vara vår verklighet om en sisådär 6 månader.
Jobbansökningar skrivs och man vänder ut och in på sig själv, vem man är och vad man egentligen vill i framtiden. Det är hemskt, jobbigt och väldigt utmattande men tyvärr är det något vi alla som ska gå ut KTH måste göra (om man inte har turen att man fått ett jobberbjudande innan examen vill säga) och det känns som det sista kraftprovet. Så fort exjobbsansökningarna var klara var det bara att börja söka ”riktigt” jobb. Troligtvis så kommer det att lösa sig, det kommer kanske till och med bli riktigt bra. Men just i detta nu känns det så himla långt bort, samtidigt som det är så fruktansvärt nära. Det där livet efter KTH.
