Nu var det ett tag sen jag på riktigt skrev om hur det går med vårt kandidatexamensarbete med bränslecellen. Det har varit mycket förberedelser och planering innan vi på riktigt kan komma igång. Nu tror vi att allting är så gott som klart för att kunna göra tester! Skönt.
Vi ska hitta den temperatur där bränslecellen arbetar som effektivast, dvs det går åt så lite vätgas som möjligt för att få ut en så bra effekt som möjligt. Den stora svarta lådan på bilden nedan är bränslecellen. Den röda dosan som är kopplad med metallröret är en vätgasflödesmätare, som mäter hur mycket vätgas vi använder. På datorskärmen på en av de andra bilderna kan vi se hur bra effekt vi får ut. Lätta bananer. Nej, inte helt lätta. Men det är praktiskt och väldigt roligt. I mitten av maj kommer bränslecellen driva en bil i en tävling i Rotterdam. Vårt mål är att slå svenskt rekord i längst sträcka körd per energimängd motsvarande en liter bensin. NU KÖR VI.
Här är bränslecellen. En så kallad PEMFC om någon är intresserad och vill läsa mer.
I det här programmet kan vi se hur mycket effekt vi kan ta ut och ser även ström och spänning från bränslecellen.
För att försäkra oss om att vi inte har några vätgasläckor där metallrören är kopplade kan man använda denna fantastiska uppfinning. Man sprutar på lite och börjar det bubbla så har man en läcka. Blir lite sugen på att köpa en till cykeldäcket vid ev. punkteringar. Kemi kemi kemi.
