Häromdagen var jag och Helena och metade. Det är typ vår bästa hobby. Men det är alltid lika jobbigt när vi får napp. Det perfekta är att få lite napp och att fisken släpper precis när man ska dra upp den. Så varje gång flötet börjar guppa skriker vi NEJ följt av ett lättat JA om fisken släpper. Jag har till och med knipsat bort hullingarna på kroken så att inte fisken ska fastna så lätt. Förra året svalde en mört min krok och jag fick inte loss den så jag var tvungen att döda den. Jag stod och grinade och dängde en sten i huvudet på den tills huvudet lossnade (eftersom jag är alldeles för mesig för att knäcka nacken på fiskarna).
För övrigt hamnade jag och en kompis på helsida i båda Nerikes Allehanda och Bergslagsposten när jag var 11 och råkade fånga en fisk när en reporter gick förbi. Rubriken var: ”dramatik på strandpromenaden – flickorna ville inte döda den fångade fisken”. I artikeln fanns också följande citat: ”ska vi döda den?” ”hur gör man då?”. Behöver jag tala om att jag inte var en sån som ryckte vingarna av flugor när jag var liten?
det där kommer jag ihåg!