För ett tag sen beställde jag en skolavslutningspresent åt mig själv. En till två veckor skulle det ta innan den kom. Det var lögn. Men nu är den här!
Jag ska vara så rädd om den här telefonen och ALLTID ha hörlurarna inkopplade. Min förra telefon råkade nämligen ut för ett litet missöde första veckan jag hade den och en sten hamnade i hörlursutgången. I början kämpade jag aset för att få dän den men när det började slå gnistor gav jag upp. Sen har jag i två års tid fått höra mer eller mindre kreativa förslag på hur man ska få ut den. En nål!, tuggummi!, magnet! (stenar är väl inte magnetiska?)
Jag är helt övertygad om att stenen låg i min ficka och hamnade i telefonen den vägen. Eddi är helt övertygad om att jag pillade i den själv för att se om den fick plats. Jag är ungefär på en 3-årings nivå när det kommer till sånt där. Undrar om mitt huvud får plats mellan de där staketpinnarna?, undrar om alla mina fingrar får plats i en ölflaskeöppning? Lillfingret gick bra, ringfingret gick också bra, långfingret tokfastnar. Jag har starka minnen från när jag var liten och min mamma fick hälla olja på mina fingrar för att försöka få loss ringar jag provat på fel fingrar. Jag är också den enda vuxna människa jag vet som faktiskt skulle kunna få för sig att slicka på en lyktstolpe när det är kallt ute för att se om man verkligen fastnar.
Men stenen pillade jag inte in med flit.
