Fel att ge personer med funktionsnedsättningar som dyslexi och dyskalkyli specialbehandling ?!

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker synd om dyslektiker. Jag tycker inte heller synd om folk som läspar. Det är ett slags handikapp. Och jag hade absolut inte velat att folk skulle tycka synd om mig om jag led av någonting sådant. Jag är jag, och skulle vara extremt jävla stolt över den jag var oavsett om jag var handikappad på något sätt eller inte.

En av mina bloggkamrater har uttryckt åsikter som sticker i folks ögon. Det hela handlar om att folk med handikapp får specialbehandling i skolan men att arbetslivet skiter i dessa och väljer den som är bäst lämpad till arbetet ändå. Att påstå att arbetslivet skiter i personers handikapp som argument kan jag köpa. Skillnaden är däremot att man kommer relativt färdig till arbetslivet(även om man självfallet lär sig där också), skolans enda syfte är att kunna lära dem som vill lära sig. Om man har dyslexi och vill bli ingenjör ska man kunna bli det. Detta betyder inte att skolan försöker göra alla lika eller stöpa alla i samma rör. Skolan försöker ge alla samma CHANS att kunna göra det de vill, trots våra fina och underbara skillnader. Rätten att lära sig. Rätten till kunskap. Skolan upphöjer i och med detta, till skillnad från kritiken som framfördes, våra skillnader, det som gör oss annorlunda.

Att man får specialbehandling pga sitt handikapp (t ex en timma extra på tentan) är för att man ska kunna bevisa att man lärt sig lika mycket som de utan ett handikapp, trots sitt handikapp. Att skolan väljer tentor som är skriftliga är för att det är mer tidseffektivt än att alla skulle göra muntliga tentor. Det skulle förmodligen vara enklare för t ex dyslektikern. Tentan ska enbart visa att du har lärt dig det du ska. Om t ex dyslektikern kan göra detta med bara en timma extra, so be it. Det är inte fusk. Det är inte att låta den här personen ”glida igenom utan problem”.

”Så kommer de ut i arbetslivet och tror de ska bli författare?”, skrev vid ett tillfälle i inlägget. Jag tror inte att det är många dyslektiker som faktiskt vill bli författare. Ofta gillar man att göra sådant som man är bra på. Har man svårt för någonting blir det sällan kul. Och även om man vill bli författare så kan man undkomma detta genom att t ex prata in i en inspelningsapparat och be någon annan skriva. Eller så har man en mildare grad av dyslexi som gör att det bara tar lite längre tid att skriva. En timma extra t ex borde nog räcka där. Bra, jag ger dig, dyslektikern, en timma till.

Sedan kommer vi till problemet ”VART SKA VI DRA GRÄNSEN?”. Ja, det är en bra fråga. Vart ska vi dra gränsen till hur mycket vi ska hjälpa folk att uppnå sina drömmer, att få chansen att göra det dem vill. Jag vet inte. Jag har ingen sådan gräns. KTH har dock en sådan gräns. Den går vid en timma extra på tentan och några hjälptimmar med en student som är bra på att få ner föreläsningsanteckningar.

Sen vill jag bemöta det här med att folk skulle fejka sin dyslexi för att få extra tid på tentor. Tough luck. Skulle det, mot all förmodan, vara sant så handlar det fortfarande bara om en timma. Tänk vad mycket det hjälper den som faktiskt har dyslexi. Det är värt att någon tönt fuskar sig till lite extra tid. Vad gör det mig att någon annan som inte har dyslexi får en timma till? Om jag kan det jag ska kunna så spelar det mig ingen roll även om jag är en tävlingsinriktad person. Min kunskap kommer ändå leda till ett A om jag kan det bra, plus minus en timma.

JA TACK TILL RÄTTEN ATT KUNNA GÖRA VAFAN JAG VILL. JA TACK TILL KUNSKAP TROTS HANDIKAPP. JA TACK TILL KÄRLEK.

TACK FÖR DET SVERIGE!

Här har ni inlägget jag kritiserar:

Fel att ge personer med funktionsnedsättningar som dyslexi och dyskalkyli specialbehandling

Först och främst undrar jag varför ordet dyslexi är svårt att stava, varför ordet lespa nödvändigtvis måste ha ett ”s” i sig så att det stackarna inte ens får säga det ordet rätt och varför stamma är som upplagt för att man ska haka upp sig i mitten av ordet? Det jag egentligen vill prata om är det fenomen som jag åskådat och fortfarande åskådar hela tiden omkring mig. De som lider av de här besvären får hela tiden specialbehandling. Självklart tycker jag synd om dem men vet ni någon som inte tycker synd om dem? ARBETSLIVET! Arbetslivet kunde inte bry sig mindre utan de kommer ta den som är mest lämpad för jobbet och om det jobbet har med att stava att göra är det sannolikt att en dyslektiker inte kommer få det. Om jobbet har med att tala att göra är det sannolikt att en som lespar inte kommer få det och så vidare.

Istället för att försöka göra alla lika hela tiden – det är ju omöjligt att göra ALLA HELT LIKA OCH JÄMSTÄLLDA FRÅN FÖRSTA BÖRJAN – så kanske man ska vara tacksam för våra skillnader och upphöja dem istället för att det ska vara negativt att vara annorlunda. Om människor som lider av det här hela tiden får det lättare kommer de vänjas vid detta och glida igenom utan problem och kanske (hemska tanke) inte ens försöker jobba med att bli bättre på att stava, tala och så vidare. Folk lägger naturligtvis mer fokus på deras ”fel” om de får specialbehandling hela tiden och är det riktigt rättvist? Så kommer de ut i arbetslivet och tror att de ska bli författare eller talare så är det framförallt rättvist mot dem? Ett annat uppenbart problem med dessa besvär som vissa drabbas av är självklart hur man mäter det och var man drar gränsen men framförallt vad är det för något?

Någon som har stora svårigheter och blandar ihop alla ord hit och dit jämfört med någon som kanske fejkar sitt fel för att få längre skrivtid under prov ska tydligen få samma behandling. Det är onekligen fantastiskt enkelt att fejka dyslexi och man får oerhörda fördelar när man väl har det. Även dyskalkyli som är den senaste av uppfunna funktionsnedsättningar som barn i skolan får fördelar av att ha. Man är olika bra på olika saker och om man ska få fördelar så fort man är mindre bra på någonting så borde till exempel jag få dispens på idrottslektionerna för att jag har dålig balans eller styltor när vi ska spela basket, även det medfött och någonting som jag inte kan rå för. Nej, alla ska behandlas LIKA och våra skillnader ska upphöjas och tackas istället för att skymmas undan och inte vara socialt accepterat att prata om. Det är omöjligt att göra alla lika och tänk om vi alla vore lika – som man ibland undrar om skolan vill – ja, hur himla tråkigt skulle det inte vara då? JA TACK TILL VÅRA SKILLNADER!!!

Anmäl