Jag ska inte underdriva (är det ett ord?), jag hade världens bästa sommar.
Och jag vill egentligen pussa på er alla som gjorde den möjlig.
Övergången från gymnasiet till högskolan gick snabbare än jag hade trott.
Så, plötsligt stod jag där ensam utanför Stadshusets portar.
Jag hade börjat om från noll.
Jag hittade inte min sektion. Ärligt talat, vem hade trott att Datatekniks högskoleingenjörer hade en annan sektion än just Datateknik?
Jag var ett förlorat barn.
Jag var blyg och osäker på mig själv.
Eftersom jag vet hur mycket svårare det är att höra mig om man aldrig hört mig förut.
Sedan, efter att ha lyssnat på x antal tal om hur tufft det skulle bli och hur duktiga vi var och hur roligt vi skulle ha, då släppte allt. Jag hade hittat min sektion och mitt nya hem i Kista.
Fast det hade jag inte visade det sig, för vi skulle gå från Stadshuset till ”Stora KTH” på Valhallavägen.
Dagen efter var första gången jag skulle till KTH i Kista.
Jag hade ingen aning om hur man skulle gå.
Som tur var fanns det levande skyltar (människor som pekade eller/och hade skyltar).
Det var en rolig sak jag upptäckte att dessa levande skyltar hälsade på alla.
Alla.
Utom mig.
Efter det följer ett sammelsurium av bra minnen.
Ett exempel på sådant är Stadsvandringen och då hade vår sektion hyrt in en Segway. Hur coolt är inte det?
Då blev jag såhär glad!
För första gången i mitt liv kände jag mig snabbt välkommen.
Jag kände mig accepterad för den jag är.
Det var en magisk känsla och något som alla borde uppleva.
Första gången hälsade ingen, efter tre dagar hälsade alla.
Jag har sagt det en gång och jag säger det gärna igen.
Mottagningen är det bästa som hänt denne 19 åriga människas liv.
Du ska vara riktigt stolt över dig själv, Olle!
Du är så modig, så klok och så stark som person!