Jag skrev nedan att jag skulle göra vad som helst för att bli normal i grundskolan.
Samtidigt tror jag att det har formaterat mig på ett bra sätt.
Jag tror till exempel inte att jag skulle uppskatta livet lika mycket om jag inte hade den här sjukdomen.
Jag tror inte heller att jag skulle ha den här empatin jag besitter nu.
För jag har varit där ingen annan varit.
Och jag har gjort en resa ingen annan skulle våga göra.
Men målet är fortfarande generalsekreterarposten i FN.
Jag vill vara onormal.
För vad innebär det egentligen att vara normal?
Alla är normala tills man lär känna dem