Det är en bild som klistrat sig fast på mina näthinnor från min barndom.
Eller egentligen är det två.
Den första är när jag var fyra år och följde med pappa för att handla LEGO (det var en karavan, jag kommer precis ihåg hur den såg ut).
Jag kommer ihåg hur glad jag var, sådär glad som bara barn kan vara.
Den andra är när jag var fem år och världen låg bokstavligt talat under mina fötter.
Jag stod på ett berg. Ett berg som då var dubbelt så högt som mig.
Sedan hoppade jag ner i det decimeter djupa vattnet.
Nästa minne är att jag ringer på min egen dörr och säger till min storögda syster att:
”Jag är ett blodmonster.”
En lycklig liten Olle.
Bild tagen av världens finaste morföräldrar.
Du växer hela tiden, ifrån det bättre till något ännu bättre.