Jag sitter vid den där klippan. Det där berget som förstörde ett barn. Nu når jag nästan ned med benen, men jag har ju trots allt växt 90 centimeter. Då var det sommar. Nu ligger isen på innebandyplanen. Men min mamma tror inte att jag kommer dö av den här sjukdomen, så varför ska jag tro det? Men mammor måste ju tänka så, det måste inte jag.
Vackert men sårande.