Alltid när jag ska på läkarbesök så är det första jag gör är att leta upp toaletten och kissa ut all ångest och mentalt förbereda hjärnan på det där beskedet. Som inte ska komma.
Sjukhusmiljön är densamma oavsett vilken doktor du ska till. Alltid samma fiskar. Fiskar som är inlåsta. Som du.
Jag tror alla sjukhusinredare hatar akvariefiskar innerligt. Jag skulle aldrig kunna ha akvariefiskar, eftersom dessa är så förknippade med allt det där jobbiga. Det där jobbiga som sjukhus innebär.
Jag skrattar lite med pojken som tror det är minihajar i akvariet. Jag hinner fundera i några minuter på om jag ska visa bilder på riktiga fiskar. Men jag hinner inte, för den överenergiska pojken hinner kallas in.
Jag hinner bli glad av den överenergiska pojken i varje fall. Han utstrålar liv. Ett liv som snart ska tas ifrån honom. Jag drabbas av vemod. Och försöker slå bort tanken. Men den går inte att döda på något underligt sätt.
Min sista tanke innan jag blir inkallad är att det är här himlen möter helvetet.
