Det fanns en tid…

En tid när jag hoppades på att bli varm.
Varm från din kroppstemperatur.
En tid när jag hoppades på att kunna gå vidare.
Gå vidare. Men hur älskar man, när man älskat någon annan förut?
Jag kommer ändå dö snart.
Och du kommer leva vidare.
Jag fäller en tår ibland för att jag vet att du kommer glömma mig.
För innerst inne hoppas jag ändå att jag får leva vidare i ditt hjärta.

Anmäl

Det här inlägget postades i Poesi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om kommentarer på KTH:s bloggtjänst

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>