En mentalt dödande dag har gått och jag möter nästa med ett leende.
Jag tror man måste le för att kunna gå vidare med den omedelbara smärtan som det ger att ramla.
Det har i alla fall blivit min medicin.
Min alldeles egna huskur.
Jag skrattar och ler oavsett om jag är glad som en sol eller ledsen som ett regn.
