Ditt grepp om mig tätnar.
Jag får inget syre längre.
Men det spelar mindre roll.
Nu när du är här.
Du tänder eldar i mig jag inte visste kunde brinna.
Och med dig kan jag aldrig slockna.
Du är både kolet, tändvätskan, elden och syret för mig.
Jag är livrädd för att göra ett misstag.
Som ändrar allt igen.
För det orkar jag nog inte med.
Det är den där mystiska känslan med att vara kär.
Att vilja veta allt.
Om dig.
Och hur du reagerar när jag viskar ”jag älskar dig” i örat.
