Tiden går som i en spiraltrappa.
De enda gångerna jag hinner andas.
Är på möten.
De enda gångerna jag hinner känna att jag är mänsklig.
Är färden mellan möten.
Utan musik.
Utan livsglädje.
Jag klättrar.
Likt en spindel.
Jag sprider skyddsnät.
Till mig själv.
Ifall du skulle få mig att falla, igen.
