Jag behöver få vara utan dig, ett tag i alla fall.
Jag vet att jag klarar det, eller jag hoppas.
Från att spendera tjugofyra timmar om dygnet med dig.
Till inget.
Inget.
Bara tomhet.
Och allt jag önskar är att ett monsunregn ska komma.
För då vet jag att mirakel kan ske.
För då vet jag att jag känner.
Känner för dig.
