Idag är dagen många har väntat på. Några av er kanske var säkra på att ni skulle komma in, andra har legat precis på gränsen. Jag tänkte att jag skulle backa tillbaka bandet ungefär tre år och berätta om hur det var när jag fick mitt antagningsbesked.
En grådaskig dag när molnen låg precis ovanför huvudet tog jag studenten. Jag är lite av en person som inte tar beslut utan det jag ska göra bara finns där. Beslutet om KTH bara fanns där när jag fick reda på vad KTH var under tvåan på gymnasiet. Något som började som en nyfiken förälskelse i skolan och dess utbildningar växte snabbt till en trogen kärlek. Vid tid för studenten insåg jag hur besviken jag skulle bli om jag inte kom in.
Två dagar efter jag och mina vänner firat att vi hade blivit arbetslösa spenderade vi våra sparslantar på en resa till den grekiska ön Korfu. Vi låg och slappade hela resan och jag minns att vi under semestern sa ”När vi kommer hem igen, då börjar livet, det här är bara något mittemellan”. Och lite så var det ju.
Vi kom hem och väntan på antagningsbeskedet blev jobbigare medan jag satt på ett svettigt kontor och försökte sälja per telefon. Jag bodde hemma, träffade vänner, åt jordgubbar och skrattade in i sena sommarnätter. Tiden gick snabbt i även om framtiden kändes lite oviss.
Men, den 9:e juli kom beskedet! Jag var antagen! Facebook-person som jag var redan då uppdaterade jag min status. Jag var ju bara så stolt. Så fort beskedet hade kommit tackade jag ja, jag ville ju inte gå miste om min plats!
Tre år har nu gått, och den trygga kärleken börjar nu likna ett giftermål som ibland har sina upp- och nedgångar, men jag har aldrig ångrat mig. Än en gång grattis till alla er som har fått positiva besked idag! Jag hoppas att jag personligen får hälsa på många av er när jag är ute på sommarturnén, och glöm inte att tacka ja till din plats!
