Jag och min lillasyster skiljer oss till lika många sätt som vi är exakt likadana. Hon är brunett och jag är blond men vi har också exakt samma humor och är lika bittra när vi får chans. När jag valt gymnasium valde hon motvilligt precis detsamma, samma program. När hon senare insåg att hon två år efter mig, vilket även är vår åldersskillnad, inser att hon vill gå på KTH knöt det nog i hennes mage. Ska hon göra precis samma sak som mig, en gång till? Efter att ha gått igenom alla utbildningar och insett att hon också vill gå Design och Produktframtagning som jag, då fick hon svälja känslorna och ta det. Vi är så lika att vi vill nästan samma sak i livet. Något som jag som storasyster uppskattar, men som hon har fått lida av. Jag tycker ju om henne, så jag har henne mer än gärna så nära det går!
Men hon är inte alltid som jag. Hon gjorde något med sådant mod som jag inte ens kan börja att förstå eller någonsin ge henne tillräckligt med erkännande för. Hon blev skådespelare i Jubelspexet på Maskinsektionen. Enkelt beskrivet innebär det att hon spelade teater inför hundratals människor i en vecka. Hon både agerade och sjöng i en pjäs som jag och de andra i manusgruppen skrivit manus till. Det är värt att påpeka att hon aldrig någonsin har stått på scen, aldrig heller sjungit inför publik.
Bilden visar min underbara syster Aline i kläder sydda av studenter, bakom henne riggas scenen vars material byggts under hela året. När min lillasyster tog ton och sjöng för full hals var jag absolut inte den enda i familjen som fällde en tår av stolthet. Och hela stunden var hennes och hon var inte det minsta lik mig.
Vilken fin lillasyster du verkar ha! Jubelspexet lät intressant, det måste jag kolla upp!