Utlandsbloggen

“Este asignatura es lo màs importante” börjar el Padre lektionen med. Det är lunes tidigt por la mañana och min första lektion här i San Sebastian har precis startat. Kursen heter Antropología, omfattar tres créditos de ECTS, och har skolans heltidsanställda präst som föreläsare. Det är första gången jag lyssnar till un clase en Español, bortsett från otaliga språklektioner genom det svenska skolsystemet, och jag lyckas hänga med ganska bra. Förmodligen tack vare att el Padre pratar långsamt och artikulerat, precis som man kan förvänta sig av en präst. Efter lektionen går jag fram till katedern, tackar för föreläsningen och frågar om jag kan få ha med mig mi diccionario sueco till tentan, varpå el Padre svarar att “Tu hablas muy bien, no te preocupes, men om du vill är det klart du får ta med dig ett lexikon till el examen”. Gracias señor, svarar jag ödmjukt och går sedan därifrån, jag hade tyvärr inget som helst behov av att bikta mig.

Veckan hade kanske kunnat börja annorlunda, med en bikt så här på måndagsmorgonen, men helgen med Milena krävde dessvärre ingen bikt. Vi sågs på lördagskvällen och kysstes till slut som förväntat, men sedan tappade vi bort varandra. På söndagen vaknade jag upp utan röst, förkylningen hade krävt sin tribut, och utan röst är jag inte tillräckligt charmig. Vi låg bredvid varandra på stranden hela söndagen, hon pratandes och jag lyssnandes, oförmögen att svara. Då och då skrev jag någonting i mitt anteckningshäfte, bara for att få henna att skratta och le det där leendet som skulle kunna rädda världen. Hon sa att hon skulle resa till Madrid samma kväll. Hon skulle göra sin praktik där i ett halvår, och jag lyssnade. Hon sa att vi skulle höras över internet, och jag lyssnade. Vi gick och badade tillsammans, hon pratandes och jag lyssnandes. Framåt kvällen följde jag henne en bit mot busstationen. Hon ville att vi skulle hålla kontakten. Jag lyssnade, men jag kände på mig att vi aldrig skulle göra spanskaläxorna tillsammans.

Nästa lektion, efter Antropología med el Padre, var i kursen Energias Renovables och senare på eftermiddagen hade jag ytterligare en lektion i kursen Neumàtica y olehidráulica. När skoldagen var slut vid halv fem var jag ganska trött i huvudet efter att ha försökt hänga med i snacket på spanska om förnyelsebara bränslen och hydrauliska maskiner. Jag somnade in trött och snorig redan vid halv tio måndag kväll. Både den föregående helgen och den kommande kändes fruktansvärt avlägsna.

Sötebrödsdagarna var inte helt och hållet över. Igår var vi förvisso i la escuela på en introduktionsdag för alla alumnos de Erasmus men lektionerna börjar inte förrän på måndag. Det bestående intrycket från introduktionsdagen var mötet med el Padre, skolans heltidsanställde präst, och det var med honom i tankarna jag packade ner badbyxorna och promenerade ner till la playa Zurriola för att avnjuta den sista helgen i solen innan terminen skulle börja seriamente.

Efter femminuterspromenaden till la playa slår mig ner bland världsmedborgarna. Jag skalar en solmogen naranja och ser mig omkring. Det ser ut precis som vanligt; las surfistas guppar i väntan på den perfekta vågen, volleybollspelarna skvätter sand omkring sig, badvakterna blåser i sina visselpipor, medelåldersdamerna solar utan bikinitopp, ett kubbspel är uppställt i sanden… Vänta nu! Ett kubbspel? Hur har det hittat hit?

Jag ansluter till kubbspelarna och frågar rakt ut vem i sällskapet som släpat ner ett kubbspel från Gotland till San Sebastian. Alla spelarna vänder sig emot mig men ingen svarar, så jag prövar på engelska. Det visar sig att det är en tysk världsmedborgare som har släpat sitt Viking Chess hela vägen ifrån Frankfurt. ”Viking Chess” upprepar jag högt för mig själv, jag är mållös. Tänk att det obskyra lilla kubbspelet har blivit en internationell handelsvara. De frågar om jag vill vara med och reda ut reglerna, jag som trots allt är el sueco de Estocolmo.

En timme senare är alla språkskolans almunos bekanta med träpjäserna, och om det inte vore för att volleybollnätet blev ledigt hade vi nog fortsatt med kubbspelandet hela eftermiddagen. Vi ställer upp cuatro y cuatro på varsin sida om nätet i diamantformation, och Milena gör sig redo att sätta bollen i spel. Milena är en av de nyanlända tyska tjejerna. Hon är lång, säkert en och sjuttiofem och hon har en riktigt vass serve. Jag har inte en chans att returnera den och under första set utklassar de oss. Det slutar veinteuno – doce, men det gör ingenting för när vi byter sida inför andra set så ler Milena mot mig med hela ansiktet, och i stället för att ge mig en low five som är brukligt i beachvolley så sträcker hon fram handen och borstar skrattandes bort sanden från mina kinder. Hon har ett sådant där jag-älskar-hela-världen-leende, kortklippt brunt hår och långa solkyssta ben. Det är min tur att serva, jag siktar mot Milena på andra sidan och slår bollen rakt i nät. Joder! Men hon bara skrattar och jag börjar inse att jag kommer försöka kyssa henne senare ikväll.

Vi spelade och spelade, men allt jag kunde tänka på var Milenas slanka kropp, hennes sportiga frisyr och det där leendet som skulle kunna rädda världen. Därför lade jag inte märke till kvinnan i burka som iakttog oss på avstånd. Efter en sisådär fem set så kommer kvinnan i burka fram till mig och frågar om hon får vara med och spela. Jag tror först att hon skämtar och jag svarar “si claro, bienvenido!”. Hon går skrattandes därifrån och jag gör mig redo for att serva på nytt. Det jag inte ser när jag skickar över bollen mot det andra laget är att kvinnan i burka går iväg for att hämta fyra andra kvinnor i burka. Vi delar in burkorna två och två och nu är vi alltså sex personer i varje lag, fyra i badshorts eller bikini och två i burka.

Här på la playa Zurriola i Donostia blir vi strandens absoluta publikmagnet och det dröjer inte länge förrän vi har hundratals ansikten vridna mot volleybollplanerna. Jag skäms lite över att medge att jag inte hade några större förhoppningar om deras bollkänsla, men det visar sig att kvinnorna är långt mycket bättre än de sämsta av de centraleuropeiska ungdomarna. Vi lirar skrattandes i över en timme och när kvinnorna slutligen tackar for sig ger vi också upp. Ingenting i idrottsväg skulle kunna toppa den sista matchen.

Efter vi svalkat av oss i det stora baskiska blå lägger vi oss ned på våra utspridda handdukar. Jag ser till att lägga mig bredvid Milena. Till skillnad från de flesta andra tysktalande här i Donostia så pratar hon mer än gärna engelska, och hon gör det utan den där tis-is-sie-german-coast-gard-brytningen. När vi skiljs åt och lämnar stranden säger vi ”adios”, men det är underförstått att vi ska ses senare på kvällen.

La vida lekte verkligen. Durante los dias så umgicks vi på spanska i klassrummen på språkskolan. Por las tardes umgicks vi på engelska nere på stranden och spelade beachvolley, surfade samt förhörde varandra på spanskaglosorna vi fick som hemläxor. Por las noches gick vi antingen till Gros eller Parte vieja för att äta pintxos. De kvällar då himlen var alldeles klar samlades vi för solnedgång och picnic på stranden. Det var lata härliga dagar och vi var ett kul gäng världsmedborgare. Det var jag, C från KTH, Ricardo, den snygga tjeckiskan, Vanja från receptionen på språkskolan, den söta schweiziska skidåkerskan och ett 20-tal tyskar. Eftersom alla centraleuropeiska ungdomar, oavsett kön, tycks kunna spela volleyboll så blev dagarna lata utan att vara stillasittande, och våra solbrännor jämnades ut mer och mer.

Livet lekte och om det inte vore för det faktum att Baskien likt Sverige har fyra årstider hade livet på la playa säkert kunnat fortsätta i all evighet. Men jag var ju faktiskt här för utbytesstudier genom Erasmus-programmet, och dessutom kom jag inte framåt i mina funderingar kring den stora frågan; varför jag lämnat Estocolmo. Jag hade två ledtrådar; Victor Hugo och Australien, men jag stod och stampade med dem och kom ingenstans. Det där strandlivet vi levde under tre veckor verkade som ett sedativ. Läkande för min själ men avtrubbande för mitt intellekt, och jag skäms nästan över att medge att jag började bli rastlös av beachvolleyn och surfandet i slutet på tredje veckan.

El viernes den 30 augusti började mina utlandsstudier seriamente. Eller nja, allvar och allvar; vi utbytesstudenter var inbjudna till en introduktionsdag med rundvandring, lunch och förebyggande IT-support. Min röst var dagen till ära helt borta, antagligen på grund av tre veckors partiell sömn- och vätskebrist toppat med en strandförkylning, och det kändes snarare som fredag den trettonde. Det sägs att man bara har en chans att göra ett första intryck, men med lite tur så gäller inte denna regel just i en nordspansk aula med 60 helt nya ansikten. Tio minuter försenad snubblar jag in och kraxar fram ”disculpa por llegar tarde”, noterar hur C himlar med ögonen och slår mig ner på tredje raden. Rektorn som redan har påbörjat sitt välkomsttal ger mig en sträng blick och fortsätter att prata om skolans klädkod; ”TECNUN, la escuela de inginieros en Universidad de Navarra, es una escuela katolica…”. VA? Jag fastnar i en hostattack och sätter lite av mitt förkylningsslem i vrångstrupen, sa han verkligen att jag hamnat på en religiös friskola? ”… y por eso, hay un código de vestimienta, och ni får inte komma till la escuela klädda som om ni var på väg till la playa”. Jag tror knappt mina öron. När jag ser mig om efter mina skolkamraters reaktioner upptäcker jag en Jesusstaty i marmor framme vid katedern och ett träkors ovanför entrédörren. Joder!

Efter en kort bensträckare om en halvtimme med café y pasteles är det dags för en rundvandring. Jag som är van vid bussresorna mellan Albanova och Östra Station, språngmarscherna genom maskinparken samt den majestätiska borggården tycker att TECNUN har ett väldigt litet campus. Men det är klart, på TECNUN, la escuela de inginieros en Donostia, studerar knappt 1400 alumnos. På KTH trängs 14000 elever framför mikrovågsugnarna, om man räknar in doktoranderna som har råd att köpa pastasalladerna nere på Valhallavägen.

Chocken från mötet med Jesusstatyn och klädkoden lade sig ganska snabbt. Jag är trots allt bekant med striktare klädregler från min tid i flottan. Vad jag däremot tog med mig hem att fundera på över helgen var mötet med skolans heltidsanställda präst. Under rundvandringen stannade vi till i skolans egna kapell, fick höra om den dagliga mässan och träffa el Padre. Prästen berättade att även om långt ifrån alla skolans elever var djupt troende kristna så var kapellet ofta fullsatt under tentaperioderna. När vi satt hopträngda på träbänkarna lovade jag mig själv att besöka el Padre och pröva att bikta mig någon gång under el semestre, något jag tyvärr inte skulle komma att behöva efter den kommande helgen.

Mina första intryck av el piso var nästan för buenos för att vara verkliga. Vardagsrummet är enormt med två mjuka soffor, en spegelvägg och en balkong med utsikt över el mar. Köket har mikrovågsugn, diskmaskin, tvättmaskin och ulandsklädlinor som hänger över innergården. Eftersom vi bor en våning upp så måste vi gå ner till la señora på bottenvåningen om ett par nytvättade kalsonger lossnar från linan. Mitt sovrum är förvisso väldigt litet, men alla ni som hälsat på mig i studentfängelset på Norra Stationsgatan i Estocolmo känner till att jag är van vid att bo i en garderob. Jag har ett eget baño i anslutning till mitt habitación, med dusch och toalett men tyvärr utan bidé. Å andra sidan planerar jag att sköta min hygien i Biscayas stora blå salta och kommer nog inte sakna bidén. Häromdagen frågade jag Fiona, la chica som bor i rummet intill mitt, om väggarna är tunna, och om hon skulle störas om jag gjorde spanskaläxorna i mitt rum om nätterna. Men hon svarade att hon sover med öronproppar och att hon aldrig hört Juan och Lauren i rummet bredvid göra några spanskaläxor.

Totalt är vi cinco personas som delar el apartamento. Förutom er vän och studiekamrat Joaquin bor även de två spanjorerna Juan och Llorena samt de engelsktalande Fiona och Lauren i femrummaren på Avenida de Navarra i stadsdelen Gros. Juan och Lauren är ett par som i första hand pratar engelska med varandra, men Llorena föredrar Español och Fiona har knappt påbörjat sina språkstudier så vi har hela spektret mellan flytande engelska och flytande Castellano representerat i lägenheten. Jag befinner mig någonstans i mitten som en joker med mitt svenska modersmål. För mig är språkcocktailen som the best of dos mundos, jag får tillfälle att öva mig i både mitt andra- och tredjespråk.

Dagen då jag flyttade in, måndagen efter Semana grande, sattes mer än mina språkkunskaper på prov. Jag hade ett Skype-samtal inbokat till Australien, där en nära vän från KTH gör sin utbytestermin just nu. Hen heter J och har väldigt bra betyg och fick alltså välja destination före mig. Hen lever livet down under och jag får hålla till godo med Spaniens kallaste och regnigaste region. Så kan det gå.

Hursomhelst så hade jag alltså en tid att passa, a las 13:30 spansk tid och tarde por la noche någon annanstans skulle jag och J höras. Min språklektion som jag av en slump hade i samma byggnad som min lägenhet slutade 12:45 så jag skulle ha gott om tid.  Men, när jag strax före ett skulle dra ut kontakten till sänglampan så fick jag hela vägguttaget i handen. Joder! Med en halvtimme kvar till den efterlängtade Skype-dejten står jag med alla fyra på den gröna heltäckningsmattan med ett 220-voltsuttag i handen och med avskavda koppartrådar spretandes åt alla håll. ”Mira Juan” ropar jag ut mot vardagsrummet, ”tienes que ver algo aquí”. Juan tittar in i mitt rum och när han får se den elektriska misären så haglar de baskiska svordomarna. Han går iväg för att hämta någonting jag inte riktigt uppfattade och kommer tillbaka med en skruvmejsel. Vale, tänker jag först, jag får väl låta honom fundera en stund, men när han dyker ner mot det elektrifierade skatboet med skruvmejseln i högsta hugg för att ge sig på de spretande koppartrådarna, då har han gått över gränsen. ”No no no Juan, espera espera” skriker jag till. Juan reser sig upp och tittar frågande på mig. Jag försöker förklara så ödmjukt jag bara kan på spanska att jag jobbat som någon sorts ingenjero på en barco grande, och att det kanske är bäst om jag tar över rodret härifrån. ”Concha tú madre Joaquin, det är klart att du ska göra jobbet” säger han skrattandes och räcker över skruvmejseln. Jag som vet vad de där små växelströmsuslingarna kan ställa till med sen min tid till sjöss tänker inte lyfta ett finger innan Juan visar var säkringarna sitter. Efter en stunds skruvande i lampskenet från Juans movíl intelligente är vi klara. A las 13:40 loggar jag in på Skype och till min stora glädje är J fortfarande online.

Efter knappt en och en halv semana som Erasmus-vagabond på ett hostal hade jag äntligen ett permanent boende. Jag hade trådlöst internet, drickbart kranvatten, klädlinor och ett eget rum att göra spanskaläxorna i. Livet lekte.