Historik

Utbildningen som bedrevs här syftade till att vara "populär och praktisk". Industrialiseringen var på stark frammarsch och krav ställdes på en skola som kunde tillgodose det framväxande behovet av ingenjörer. Institutet kom således att fokusera på teknikens tillämpningar snarare än dess vetenskapliga sammanhang – en inriktning som var långt ifrån oomstridd. Motsättningen mellan det industriella och det akademiska perspektivet löpte som en röd tråd genom KTHs tidiga historia. Viljan att skänka teknikämnet vetenskaplig dignitet stod mot omvärldens krav på praktisk förankring av ingenjörskonsten i näringsliv och samhälle.

Synsätten var emellertid inte oförenliga ens på 1800-talet. Grundforskningen och tillämpningarna korsbefruktade ofta varandra. Till exempel började den industriellt inriktade kemin få sina vetenskapliga förklaringar, medan en ursprungligen inomvetenskaplig angelägenhet som elektriciteten fann sin praktiska nytta. Skolan kunde upprätthålla en god relation till industrin utan avkall på teknikämnets akademiska status. "Vetenskap och konst" blev ett signum för skolan som lever vidare än idag.

Som ett steg mot en mer vetenskaplig positionering introducerades 1877 namnet Kungliga Tekniska Högskolan. Så småningom började forskningsverksamhet bedrivas och studenterna kom att underkastas kravet på examensarbete. Det slutgiltiga akademiska erkännandet kom dock först i och med 1927 års införande av teknologie doktorsgrad.

Då hade KTH sedan tio år tillbaka huserat i de pampiga lokaler på Norra Djurgården som fortfarande inrymmer en stor del av verksamheten, i dag dock bara en del av skolans faciliteter. Dessa har nu en geografisk spridning över hela länet och upptar ca 250 000 kvm.

KTH har varit ständigt växande och denna process startade tidigt. I och med införlivandet av Bergsskolan i Falun 1867 fick skolan fyra fastställda studieområden; bergsvetenskap, maskinbyggnad, kemisk teknologi samt väg- och vattenbyggnad. Därefter har nya ämnesområden ständigt tillkommit – arkitektur (1877), elektroteknik (1901), skeppsbyggnad (1912), lantmäteri och teknisk fysik (1932), datateknik (1983) och industriell ekonomi (1990).

Precis som ämnesfloran har varit skiftande så har synen på "ingenjören" varierat och därmed också KTHs attraktionskraft. I början av förra seklet spirade framstegsoptimismen. Teknik och modernitet var honnörsord och ingenjörsyrket hade ett starkt renommé. I folkhemmets Sverige framstod ingenjörsbanan som en utstakad väg mot såväl samhällelig som personlig framgång och anstormningen av studenter till den tekniska högskolan var stor. Det var ju här det hände! På 50-talet installerades Sveriges första kärnreaktor i ett av campusbyggnadernas djupa innandömen och på andra sidan gatan – i detta fall en bra bit ovanför marken – skickades landets första TV-sändningar ut. Tilltron till vetenskapens välsignelser var hög.

En motreaktion var dock i vardande. Under 60- och 70-talet fördes industrins negativa konsekvenser fram i ljuset på ett annat sätt än tidigare. Den allmänna teknikuppfattningen kom nu att präglas av kärnkraftsdebatt, rovdrift på naturen och en allt mer skrämmande militärindustriell utveckling. Följden av denna förmörkade bild blev en viss avmattning av teknikintresset.

I det långa loppet har emellertid teknikvetenskapen fortsatt att gå nya vårar till mötes. De fördjupade insikterna om områdets inte odelat positiva verkningar har utvecklat och nyanserat studie- och forskningsfältet, nytillskottet av ämnen likaså. Rekryteringen till KTHs utbildningar har fått ny fart för varje ytterligare teknikområde som erövrat vår vardag. Under de senaste tio åren har till exempel bioteknik och informationsteknik intagit strategiska platser i såväl samhällslivet som i KTHs lektionssalar. Tillgången på ingenjörer är och förblir en av de avgörande posterna för fortsatt svenskt välstånd.

På skolan studerar i dag närmare 20 000 personer. Bilden av KTH-studenten som varande en man tycks vara seglivad, men utvecklingen mot ökad jämställdhet och skolans satsningar på just detta har gett förhållandevis goda resultat. Mycket har hänt sedan 1921, då skolans ordinarie utbildningsplatser för första gången blev tillgängliga för alla, oavsett kön. Kring senaste sekelskiftet var cirka en tredjedel av de nyintagna studenterna kvinnor.

Ett resultat som universitetsledningen dock inte slår sig till ro med. Arbetet med att ändra snedfördelningen fortsätter till dess att kön, liksom socialt och etniskt ursprung, helt försvinner som bakgrundsfaktorer för ett aktivt teknikintresse.