Tekniken som snart finns överallt
Den verktygslåda av kunskap du får i det här programmet öppnar många branscher. Du kan arbeta med förnybar energi, självkörande fordon, artificiell intelligens eller medicin för att nämna några områden. Om du vill, kommer du kunna påverka samhällets utveckling med din kunskap.
Intervju med programansvarig lärare
Joakim Jaldén är programansvarig sedan 2016. Han är en framstående forskare som också är engagerad i pedagogik och presentation av nyttan av forskningen.
Det låter som att man kan jobba med vad som helst efter det här programmet?
– Elektroteknik finns ju i princip överallt i samhället. Det mesta är datadrivet och bygger på elektricitet. Så ja, det öppnar för många branscher.
Själva området eller ämnet, däremot, är inte så brett. Det handlar om fysik och matematik.
Vilka är det som söker?
– Lite förenklat kan man dela in de som söker i tre grupper. De som är genuint intresserade av elektronik, de som vill påverka samhället och de som vill göra karriär och få en bra lön. Jag upplever att gruppen som vill göra skillnad i samhället växer.
Vad tycker de flesta är svårast i utbildningen?
– Det är olika. De som inte programmerat förut tycker det är svårt. De som är ovana vid abstrakt tänkande kan tycka att det är jobbigt.
KTH är högt rankat i världen i ämnet elektroteknik, vad betyder det för studenterna?
– Det påverkar främst studenterna genom deras lärare, som forskar då de inte undervisar. Studenterna får närhet till forskning och forskare som är världsledande inom elektroteknik.
Vilka företag samarbetar ni med?
– Vi samarbetar mest med KTH:s strategiska partners . Särskilt med Ericsson, Scania och ABB. Det handlar till exempel om internet och mobilitet, självkörande och eldrivna fordon, robotar och kraftöverföring.
Vilka skulle ni vilja samarbeta mer med?
– Vi vill samarbeta mer med yngre företag vars hela affärsidé bygger på data, till exempel Google och Spotify.
Är du nöjd med mångfalden i programmet?
– Nej. Vi försöker få fler tjejer att söka. Är det bara killar så kan vi fastna i ett visst sorts tänkande. Då är risken att vi tar fram saker som bara halva befolkningen tycker är bra. Det är en utmaning som både vi och företagen har.
Du är engagerad i att utveckla pedagogik. Vad tycker du är bästa sättet att lära ut på?
– Jag jobbar till exempel med videoföreläsningar. Studenterna ska inte sitta passivt i en bänk och anteckna när någon står och skriver på tavlan. När vi träffas ska vi göra aktiva saker. Diskutera och lösa problem med den kunskap studenten fått i videoföreläsningen. Det är det som ger ett mervärde i ett utbildningsprogram.
Vad berättar du om elektroteknik när du är på middag och sitter bredvid någon som aldrig haft med ingenjörer eller KTH att göra?
– Jag pratar om tillämpningar. Jag och mina doktorander uppfinner just för tillfället en ny metod för att sekvensera DNA. Om du tar en cancercell och kan läsa dess DNA, så vet du vilken medicin du ska sätta in. Det kan rädda patienten. Det kan kanske vara svårt att se vad det har med elektroteknik att göra, men verktygslådan vi använder i vår DNA-forskning är samma som den jag jobbade med när jag själv doktorerade i trådlös kommunikation. Många har en ganska smal syn på var en elektroingenjör kan arbeta med, så oväntade tillämpningar och arbetsuppgifter som denna väcker ofta intresse.
Vad vill du att studenterna ska berätta när de ser tillbaka på KTH-tiden, låt säga 20 år efter examen?
– Jag hoppas att de berättar att det var roligt på KTH. Utbildningen är visserligen svår ibland, men det stärker också sammanhållningen. Jag blir också glad om de berättar att de efterhand inser varför de fick lära sig alla olika saker.