Dokumentärfilmaren Tom Alandh får KTH:s stora pris 2020
Med 50 år på Sveriges Television och med över 100 dokumentärfilmer som berört och roat tv-tittarna har Tom Alandh etsat sig in i den svenska folksjälen. Nu får denne mästare inom det dokumentära reportaget KTH:s stora pris 2020.
– När KTH hörde av sig trodde jag först att man hade ringt fel. KTH ger alltså det här fantastiska priset till en kille som är totalusel på teknik och på datorer, säger Tom Alandh.
I sina dokumentärer har han skildrat allt från kåkfarare och knarkare till idrottsmän och konstnärer som fotbollslegenden Nacka Skoglund och trumpetaren Jan Allan. Med ett genuint intresse som kompass och genom att lyssna får han intervjupersonen att berätta och tittaren att komma nära. Detta har gett journalisten Tom Alandh en självklar plats som en av Sveriges främsta dokumentärreportrar. Något som KTH nu väljer att uppmärksamma genom att tilldela honom KTH:s stora pris 2020.
Ur prismotiveringen:
”Med en fulländad förmåga att verkligen lyssna, även på den som viskar, öppnar Tom Alandh nya vägar till igenkänning. Hans nyfikna och samtidigt varsamma blick för det egensinnigt mänskliga i varje person han porträtterar speglar också det samhälle och den tid personen lever i…”
– Jag är oerhört hedrad och glad. Av alla priser jag har fått så tror jag att jag aldrig har fått en sådan fin prismotivering, säger Tom Alandh.
Ljudet är viktigt
Trots att han själv konstaterar att han inte kan någonting om teknik finns det en viktig teknisk aspekt i hans dokumentärer, nämligen ljudtekniken. Och ljudteknikern är i stort sett bortsorterad ur tv-reportaget idag, för det mesta är det bara en reporter och en fotograf som är ute och jobbar, enligt Tom Alandh.
– För mig är ljudet otroligt viktigt. Jag tror att jag är en av de få dokumentärfilmarna och reportrarna i Sverige som fortfarande arbetar med ljudtekniker, säger han.
I Tom Alandhs dokumentärer finns alltid ett visst ljud, en ton som skapar stämningen och inramningen och som bär berättelsen.
Musiken spelar också en viktig roll i hans reportage. Just nu klipper Tom Alandh och hans redigerare Heleen Rebel en film om hans far, och han har fått tag på en melodi som han tycker passar så bra.
– Min farsa var gift med skådespelerskan Lizzie Alandh en gång i tiden. Sedan skilde de sig. Och jag har hittat en oerhört fin melodi med Nat King Cole som spelar från skilsmässopapperet till det att pappa går vidare i livet. Ett sådant klipp kan jag leva på en hel dag.
Visar respekt för intervjupersonerna
Respekten för människorna han intervjuar är en viktig pusselbit i Tom Alandhs berättande. Han är väl medveten om tv-mediets möjligheter och hur man kan förvanska, förbättra, försämra och faktiskt kan göra människor ont om man inte har en varsam blick.
– Eftersom jag har gjort rätt mycket knarkare och kåkfarare och liknande så tycker jag det är viktigt att inte göra tycka synd om-reportage. Jag tycker att man ska försöka hitta kraften, styrkan och glädjen även hos många till synes hopplösa fall.
Hur han hittar personer till sina dokumentärer handlar mycket om research. Han läser mycket tidningar där han hittat flera intressanta intervjupersoner. Ett exempel är kronofogden i ”Kronofogden knackar på – vems är felet?”, som han hittade i en bisats i en artikel om Vimmerby i Dagens Nyheter: ”…och där kommer kronofogden cyklande”.
– En kronofogde som cyklar. Vem är det? Det måste jag ta reda på.
Andra gånger hittar Tom Alandh personerna av en ren slump, som i dokumentären om Ingemar Bergmans hushållerska.
– Jag hade i hela mitt liv velat göra Bergman. Men Bergman ville inte bli gjord av mig. Och rätt som det är så råkar jag genom en kollega få reda på att det finns en hushållerska där. Och då fick jag tag i henne och vi fick bra kontakt. Och då blev det ju en film om Ingemar Bergman, fast genom hans hushållerska.
Dokumentärfilmproduktion ett lagarbete
Tom Alandh har fått många priser tidigare, bland annat Stora journalistpriset, Lukas Bonniers Stora Journalistpris och Jolo-priset. Men han är noga med att påpeka att produktionen av hans dokumentärer inte är något ensamarbete utan ett lagarbete.
– Jag vet ju vad jag kan rent journalistiskt. Men utan fotograf, ljudtekniker och redigerare och skulle jag inte få några priser.
När han nu får KTH:s stora pris tycker Tom Alandh att det är extra fint och roligt att se på listan över tidigare pristagare. Han nämner Evert Taube, Sven Nykvist och gamle kollegan från SVT, Bengt Feldreich.
– Och sedan när jag tittar ännu mer längre bak i listan ser jag att Elise Ottesten-Jensen finns där också. Henne träffade jag när jag började på SVT 1970. ett program som hette Gäst i ettan. Jag gjorde research för programmet Gäst i ettan där en massa framstående människor medverkade. Och där var Elise med. Jag kommer ihåg att jag tillbringade en hel eftermiddag med henne i hennes lägenhet på Kungsholmen.
Håkan Soold