Forskardrömmar – en bok om hur forskare var som barn
En del av dem drömde om att bli forskare redan när de var barn. Andra visste inte ens att det fanns ett sådant yrke. I den nya barnboken ”Forskardrömmar – berättelser för nyfikna barn”, som kom ut igår berättas historier om 60 barn som blev forskare.
Behöver man vara supersmart för att bli forskare? Och måste man bestämma sig tidigt i livet? Det är några av frågorna som ställs i inledningen av boken Forskardrömmar som riktar sig till barn i åldern 8–12 år. I 60 korta avsnitt med illustrationer i varierande stil berättas historier om forskarna när de var barn och hur det kom sig att de fördjupade sig i sina ämnen. Syftet med boken är att barn som läser den ska få en bred bild av vad forskning är och hur kunskap skapas.
– Barn är nyfikna till sin natur och utforskar sin omvärld, och idén till boken föddes ur viljan att utnyttja det och inspirera dem att se sig själva som forskare i framtiden, säger Christian Ohm , forskare inom partikelfysik på KTH och en av bokens författare.
Vill göra forskning mer tillgänlig för alla
Han är ledamot i Sveriges unga akademi, som har tagit fram boken. Ett viktigt mål för Sveriges unga akademi är att nå ut med vikten av forskning till samhället i stort, och göra forskning mer tillgänglig för alla.
– För att alla barn ska kunna känna igen sig i de porträtterade forskarna som barn ville vi ha stor spridning i alla dimensioner: intressen, utseende, hur deras skoltid var, om de växte upp på en bondgård eller mindre ort, i en storstad eller förort, familjebakgrund, och deras väg till forskningen.
Förhoppningen är att boken på detta sätt dessutom ska kunna motverka förutfattade meningar om vilka som blir forskare. Att bidra till att minska de snedvridningar som finns när det gäller vilka som är representerade i det svenska forskarsamhället i stort – och även inom specifika ämnesområden – är också en ambition.
Robotikforskaren Danica Kragic Jensfelt porträtteras
En av forskarna som porträtteras i boken är en av Sveriges främsta robotikforskare Danica Kragic Jensfelt , professor på avdelningen för robotik, perception och lärande på KTH. I berättelsen om hennes väg till att bli forskare beskrivs hur det var när hon växte upp i Rijeka i Kroatien.
Vi får veta att hon hjälpte mormor att sy om gamla kläder och morfar att laga bilar och bygga hus – och att hon tyckte om att räkna på hur mycket tyg eller virke som behövdes.
– Jag gillade att lösa problem, planera, strukturera, ge uppdrag till andra och bestämma. Jag visste inte då att det är ungefär vad en forskare gör, säger hon.
Hon flyttade sedan till Sverige och jobbade först som städerska. Men en dag såg hon en jobbannons där KTH sökte en forskare inom robotik. Hon hade läst på Tekniska högskolan i Rijeka och tänkte ”Ja, men matte och programmering – det kan ju jag!”. Så hon sökte jobbet och fick det.
Syr gör hon fortfarande, köper massor med tyger och kommer ständigt på nya skärningar och designidéer.
– Jag antar att den lilla flickan är kvar någonstans i mig och kommer fram då och då, säger Danica Kragic Jensfelt.
När Christian Ohm var liten var han mycket fascinerad av rymden – den svindlande tanken att den aldrig tar slut och att det är svårt att få grepp om vad vi faktiskt vet om vad som finns där ute.
– Jag drömde om att utforska rymden och bli astronaut - så det är lite kul att mitt kontor på AlbaNova ligger dörr i dörr med Sveriges första astronaut Christer Fuglesang som också porträtteras i boken, säger han.
Håkan Soold