Forskarframgång eller samhällsnytta?
Internationell publicering står högt i kurs hos forskare och lärosäten. Genomslag i vetenskapliga tidskrifter meriterar för tjänster, anslag och bäddar för högre ranking. Men har trycket att publicera blivit för högt? Risken är att forskningen blir mindre samhällsnyttig, varnar Linus Salö, sociolingvist.
– Forskare ska förstås publicera sig i internationella tidskrifter. Frågan är om det är det enda som alla ska göra, och vad som i så fall går förlorat. I längden tror jag att ett ensidigt fokus på inomvetenskapliga kunskapsutbyten går ut över universitetens andra viktiga uppgifter, varav många handlar om en allmän samhällstillvändhet, säger Linus Salö .
Han påminner om universitetens tredelade uppgift om att forska, undervisa och samverka:
– Så någon ska ju skriva remissvar, föreläsa på PRO och svara på frågor från skolbarn. Frågan är vem, så länge incitamenten ser ut som de gör.
Vad är riskerna med en sådan utveckling?
– Det kan nog skilja sig mellan olika vetenskapsområden och deras villkor. För de traditionellt samhällsinbäddade humanvetarna tror jag utvecklingen gör oss sämre i vad som tidigare varit en stark svensk gren, nämligen att befolka några av de viktiga arenor där samhällets riktning tas ut. Det statliga utredningsväsendet är ett exempel.
– Förr var det humanvetenskapliga området så pass inbäddat att forskarna själva var med och utformade statens policyer. Nu står de utanför och gastar, arga över de policyer som tagits fram.
Hur påverkar detta i tider av alternativa fakta och kunskapsresistens?
– Universitetet har förstås en viktig folkbildande uppgift, men i medierna tycks det ju krylla av forskare, och jag syftar på något mer än bara samhällsdebatt. Apropå just utredningsväsendet har också politiker behov av den evidensbaserade kunskap som finns, men som skulle kräva andra former av engagemang för att bli verkningsfull.
Hur kan utvecklingen vändas?
– Jag tror att man ska tänka på forskningspolitik som en del av något större, en kunskapspolitik. Universiteten är en viktig resurs som samhällsbyggare, men den kan nyttjas bättre. Kanske kan man inlemma frågor om samhällstillvändhet på våra forskarutbildningar?
– Jag skulle också önska en lite bättre signalpolitik. Man talar med kluven tunga när man uppmanar forskare att öka sin inblandning i samhällslivet och sedan utvärderar dem på sätt där sådan inblandning straffar sig.
Text: Christer Gummeson