Framtidens musikinstrument är här

NYHET

Publicerad 2015-01-27

Ett traditionellt musikinstrument används genom att delar av kroppen, som munnen eller händerna, knäpper, trycker, blåser eller slår på det. KTH-forskaren Carl Unander-Scharin - med en bakgrund som operasångare och tonsättare - låter istället hela kroppen jobba tillsammans med de interaktiva instrument som han och hans team uppfunnit. Nu presenteras de för omvärlden när Carl Unander-Scharin lägger fram sin doktorsavhandling vid KTH. En disputation som kombineras med en konsert där instrumenten får ta plats i rampljuset.

– Instrumenten och avhandlingen bygger på ett arbete som sträcker sig 15 år tillbaka i tiden. Sammanlagt handlar det om fem olika teknologier för att samverka och interagera med musik i realtid. Arbetet rör sig i skärningspunkten mellan konstnärlig forskning och forskning inom interaktionsdesign samt människa-datorinteraktion, säger Carl Unander-Scharin.

Han fortsätter med att berätta att han utvecklat instrumenten bland annat tillsammans med operasångare, koreografen och forskaren Åsa Unander-Scharin och KTH-forskaren Ludvig Elblaus. Det handlar om morgondagens musikinstrument där kroppen interagerar med rösten på ett nyskapande sätt, ett förkroppsligande av sångrösten som involverar sångarens hela kropp i framföranden av till exempel opera.

– Vi utforskar operakonsten med de här interaktiva verktygen. Det kan handla om klassisk opera av tonsättare som Händel, Verdi och Wagner, men också helt nyskriven musik specialkomponerad av mig själv för instrumenten, säger Carl Unander-Scharin.

Instrumenten har som sagt rötterna i opera, men det är inte bara i denna musikform som de kan användas.

– Vi planerar att utöka repertoaren med bland annat folkmusik och jazz. Dessutom behöver man inte vara en sångexpert för att använda instrumenten. Vi ser en stor utvecklingspotential i att ge andra grupper som exempelvis barn med intellektuell funktionsnedsättning möjlighet att musicera med enbart sin röst och och våra digitala instrument, berättar Carl Unander-Scharin.

Hur fungerar då instrumenten? Tittar vi exempelvis närmare på The Vocal Chorder så är det ett stort instrument med vajrar som sångaren kan luta sig emot. Vokalisten kan bända, vrida och dra i vajrarna för att ackompanjera sig själv. Sångaren kan även spela in sin egen röst för att sedan spela upp inspelningen och skapa helt ny musik med kroppen utifrån klangen i rösten.

The Charged Room läser istället av sångarens position i rummet i form av en avancerad koreografi som skapar musiken. Det samma gäller instrumentet The Virtual Viola da Gamba där armarnas rörelser skapar ackompanjemanget som sångaren sjunger till.

Det är alltså instrument som låter sångaren ackompanjera sig själv med hjälp av externa föremål; linor som spänns, olika typer av kläder som handskar eller en Iphone som läser av sångarens handrörelser. En liknelse skulle kunna vara användandet av en Theremin, fast i en mer avancerad interaktion och i en mer precis musikalisk funktion inom operakonsten.

Forskningsarbetet har inte bara resulterat i ett antal spännande och nyskapande interaktiva instrument. Det har också gett nya spännande insikter genom de tre forskningsfrågor har fungerat som riktlinjer under arbetet.

En av de tre frågeställningarna är hur musikalisk förståelse och konstnärliga behov kan påverka skapandet och designen av interaktiva instrument och vilka konsekvenser användandet av de interaktiva instrumenten får för till exempel sångtekniken. Ett annat spörsmål är hur dessa instrument kan utforska operakonstens nuvarande maktstrukturer och konstnärliga hierarkier och därigenom återknyta till den tidiga operakonsten då sångarna både hade större inflytande över det övergripande uttrycket och mer konstnärlig frihet.

– Jag har dragit tre slutsatser i avhandlingen. Den första kallar jag för Vocal embodiment - Förkroppsligande av rösten - som belyser hur de interaktiva instrumenten påverkar själva sången. Hur dessa, steg för steg, genom övande och finjustering av instrumentens design kan ingå i en helhet som involverar sångarens hela kropp i framföranden av opera, säger Carl Unander-Scharin.

Den andra slutsatsen kallas för Sensorisk digital intonation, och handlar om hur det teknologiska och konstnärliga arbetet interagerar.

– Det är en sorts trög fas om inträder när teknik och konstnärliga uttryck finjusteras. Detta behövs för att skapa ett musikinstrument som ska vara konstnärligt meningsfullt. Ett cirkulärt arbete som kräver några extra månader, där man sätter fingret på de konstnärliga insikter som är värdefulla. Jag tror att detta kan vara till nytta även i annan teknisk utveckling, säger Carl Unander-Scharin.

Den tredje och sista slutsatsen är den så kallade premiärfaktorns betydelse för utvecklingen. Och den är enligt Carl Unander-Scharin minst sagt betydande.

– Ytterst kortfattat är opera en 400 år gammal konstform med välfungerande utvecklingsmetoder som alla strävar mot hur man kan göra premiären så bra som möjligt. Den här speciella typen av anspänning ger tämligen robusta instrument eftersom premiären är så viktig. Metoderna består av många repetitioner som kostym- och genrep, och allt eftersom väljer man bort det som inte fungerar och förfinar det som är bra. Jag tror man även här kan ha stor nytta av detta sätt att förhålla sig också i annan utveckling, avslutar Carl Unander-Scharin.

Här hittar du videoklipp där instrumenten används:

The Virtual Viola da Gamba: www.youtube.com/watch?v=K1XHBQdLf6Q

The Vocal Chorder: www.youtube.com/watch?v=feUxPitHZaY

The Charged Room: www.youtube.com/watch?v=HErrI6FhARM

Throat for Iphone: www.youtube.com/watch?v=pp1ZiCaotwo

The Throat III: www.youtube.com/watch?v=kZ5EYGc6RjI

Carl Unander-Scharins avhandling samt betydligt mer information finns här: www.electronic-opera.com/extendingopera_thesis

Extending Opera Performance är ett samarbete mellan KTH, Operhögskolan och Stockholms Konstnärliga Högskola.

Text: Peter Larsson

För mer information, kontakta Carl Unander-Scharin på 070 - 541 90 59 eller carlus@kth.se.

Till sidans topp