Till innehåll på sidan

I polarexpeditionens fotspår

Publicerad 2018-01-08

I regn, blåst och midnattssol har KTH-forskare testat nya instrument och undersökt hur människor hanterar bortglömda platser på Svalbard.

En grupp historiker och KTH-forskare har under sommaren vandrat på Svalbard. De har följt fotspåren av en rysk-svensk gradmätningsexpedition som ägde rum vid förra sekelskiftet.

– Vi studerar hur olika aktörer i Arktis återanvänder byggnader och infrastrukturer som lämnats kvar i det ödsliga landskapet. I det här fallet en station från en forskningsexpedition, säger Dag Avango, historiker och ledare för polarprojektet.

Det är snart 120 år sedan den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen slog läger vid en av Svalbards mer otillgängliga vikar, Sorgfjorden.

Tillsammans skulle geodesi-forskarna testa hypotesen att jorden inte är en rund boll, utan mer som en pumpa. Att den planar ut vid polerna.

– Det var en diskussion som hade cirkulerat sedan 1600–1700-talet. Man trodde sig veta det men man hade inte helt och fullt bevisat det, säger Milan Horemuz, lektor i geodesi på KTH.

Med hjälp av dragna linjer i trianglar över hela Svalbard, där de ryska forskarna täckte in den södra delen och svenskarna norra delarna av Svalbard, mätte polarforskarna jordens form.
Deras fynd kom att bli en viktig pusselbit i den tidens kartmakande.

Jorden planar ut vid polerna och buktar vid ekvatorn, vilket beror på att jordens elastiska egenskaper påverkas av centrifugalkraften från att klotet roterar.

Den svensk-ryska expeditionen pågick i tre år och under en arktisk vinter. Det var en vetenskapligt framgångsrik expedition och väl organiserad. Olyckor förekom, men ingen förolyckades vad man känner till.
– Ingen behövde äta upp sina hundar, säger Dag Avango.

Istället kittade expeditionen ihop svenska och ryska forskare. Och detta under en period då det rådde diplomatisk kyla länderna emellan, och rysskräcken inom den svenska politiska eliten var stor.

Spåren från expeditionen syns idag invid Sorgfjorden i form av silvergrå brädlappar utspridda på den steniga tundran.
Några brädor har rester kvar av falu rödfärg.

En del av virket har använts av säl-jägare och andra under det dryga århundrande som har förflutit. Husgrunderna finns kvar. Den enda byggnaden med resta väggar är bastun som de svenska forskarna byggde.

Och i början av juli 2017 anlände alltså en ny grupp forskare till platsen. De var geodeter och historiker från KTH, tillsammans med två norska historiker, som ville undersöka lämningarna av expeditionen och testa dess mätningar med moderna instrument.

Och så ville de få svar på en fråga av mer kulturhistorisk art:
Hur hanterar man övergivna platser i Arktis?

– Kulturarvet i Arktis har blivit allt mer värdefullt, speciellt i regioner som försöker ställa om från tidigare gruvdrift, som på Svalbard. Samtidigt hotas arkeologiska lämningar av klimatförändringarna, säger Dag Avango.

Det är inte en helt lätt resa att ta sig till Sorgfjorden. Gruppen tvekade länge att alls ge sig av. Isen låg ovanligt länge i år. Den relativt småskaliga båten, en gammal räddningsbåt från Stockholms skärgård, skulle bli tvungen att kryssa mellan block av driv-is.

Dag Avango berättar:
– Vi funderade på om vi alls kunde fara dit. Vi gick omkring i hamnen i Longyearbyen, pratade med skeppare som kom därifrån. ”Jodå”, sade de, ”visserligen ligger isen kvar ovanligt länge i år, men med den båt ni har kan ni kryssa emellan”.

Resan började i solgass, sju-åtta plusgrader och en vindstilla båttur från huvudorten Longyearbyen. Skärgårdsbåten tuffade sig förbi isflaken. Trettiosex timmar tog resan, och solen lyste under hela resan.

Väl i land kom regnet. Sedan den piskande vinden, som slet med sig manshöga mätinstrument som for bort över sten-landskapet.

– Man kunde stå rakt lutad mot vinden. Under de tolv dagar vi var i Sorgfjorden fick vi uppleva det mesta av väder, säger Lize-Marie van der Watt, polarforskare och historiker vid avdelningen för historiska studier vid KTH.

Lize-Marie van der Watt är expert på Antarktis. Hon var med på resan för att utveckla dokumentationstekniker som även kan användas runt Sydpolen.  

En dag var uppdraget att vandra längs baslinjen till en av de trianglar som den svensk-ryska expeditionen hade dragit upp. En av flera hundra. Det var slitsamt, berättar Dag Avango.

– Vi gick längs en av de baslinjer som forskarna tidigare hade dragit fram. Först var det en bra bit att komma dit. Sedan var baslinjen tio kilometer. De hade släpat tung utrustning, mycket tyngre än vår. Då inser man att det krävde enorm uthållighet och tålamod av forskarna.

Gruppmedlemmarna var tvungna att hushålla med krafterna och som tumregel sätta gränsen vid 70 procent av sin kapacitet.  

Lize- Marie van der Watt:
– Det är lätt att tappa omdömet när man är nedkyld, trött och vinden blåser så att man inte hör vad de andra säger.  

De var också tvungna att hålla utkik efter isbjörn. Det är gott om isbjörn i trakterna och expeditionen var utrustad med gevär för att kunna försvara sig. Just vetskapen om att isbjörn kunde dyka upp gjorde att de bodde ombord på båten, och de slog inte upp tält.

– Ett båtskrov ger ju ett visst tuggmotstånd, säger Dag Avango.
Synen av isbjörn skulle ha fått dem att avbryta arbetet och dra sig tillbaka.

Dag Avango förklarar:
– Man har rätt att skjuta isbjörn i självförsvar – om man blir överraskad. Men om man ser isbjörn på håll är man skyldig att dra sig tillbaka. Om man istället stannar kvar och sedan tvingas skjuta blir man straffad.

Det blev nu aldrig aktuellt. Isbjörnarna var längre ut på isarna i år för att fånga säl. Istället hade gruppen några bra arbetsdagar där solen var uppe dygnet runt och de kunde arbeta nästan fram till midnatt.

Ett av målen med resan för KTH forskarna var att testa nya metoder för dokumentation i otillgängliga platser.
De hade med sig drönare för flygfotografering. De hade med sig laser-scannrar som skapar moln med miljontals punkter, moln som går att vrida.

De tog med sig ”fotogrammetrisk apparatur”; stolpar med tolv kameror för att göra panoramabilder och bestämma position.

Den rysk-svenska forskargruppen hade mätt upp de 1 mil långa baslinjerna för hand med en 30 meter lång tråd.

Hur exakt mätte forskarna för 120 år sedan?
Milan Horemuz:
– Skillnaden mellan våra och deras mätningar var 13 millimeter, på en fem kilometer lång baslinje.  

Svalbard är en plats där man inte får leva som pensionär. De som bor där måste arbeta eller studera. Norge månar om att ögruppen ska vara befolkad av norrmän – annars tappar man argumentet om den suveräna rätten till öarna – men det är alltså arbetslinjen som gäller.

Att utveckla nya inkomstbringande verksamheter är en utmaning, nu när alla kolgruvor utom en har övergivits och stängts.

En nedlagd sovjetisk gruva har blivit turistattraktion, på grund av sin intakta stalinistiska industri-arkitektur.
På likande sätt vill forskarna undersöka om också Sorgfjorden har turistvärden som skulle gå att utveckla.

Det har blivit viktigare att förvalta kulturarv i Arktis. Under forskningsexpeditionen 2017 åkte turistbåtar förbi med folk som var utrustade med kikare.

– Det mesta är vildmarks-turism. Men det finns också kultur-turism. Bara det faktum att man kliver över 80:e breddgraden, som vi gjorde, är något som lockar turister, säger Dag Avango.

Resan varade i 14 dagar, varav tolv tillbringades i Sorgfjorden. Under vintern 2017-2018 ska forskargruppen presentera dokumentationen och skriva en rapport.

FAKTA

Sorgfjorden-projektet

Expeditionen ägde rum i juli 2017.

Forskningsledare var Dag Avango, excellence-centret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. Från samma avdelning deltog Lize-Marie van der Watt och doktoranden Camilla Winqvist. Från Geodesi deltog Milan Horemuz och doktoranden Gustav Uggla. Från Norge deltog historikerna Thor Bjørn Arlov och Per Kyrre Reymert. Finansiering kom från Svalbards Miljövernfond, NordForsk, Formas och Vetenskapsrådet. Polarforskningssekretariatet bidrog med utrustning och säkerhetsträning. Den inledande svensk-ryska gradmätnings-expeditionen pågick mellan åren 1899-1902.Edvard Jäderin, som ledde den svenska delen av den rysk-svenska gradmätningsexpeditionen, var lektor i Geodesi på KTH.

Text Thomas Heldmark

Foto Polarexpeditionen

KTH Magazine 08 JANUARI, 2018

Innehållsansvarig:redaktion@kth.se
Tillhör: Om KTH
Senast ändrad: 2018-01-08