Miljöhumaniora spelar en viktig roll i tider av miljöförändring och samhällspolarisering, säger Cecilia Åsberg, professor i genus, natur och kultur.

Klimathot förenar konst och vetenskap

Publicerad 2019-08-16

Klimathot och miljöförstöring får forskare, kulturvetare och konstnärer att samarbeta över ämnesgränser. Forskningsgruppen The Posthumanities Hub vill inspirera till nytänkande för att möta en annorlunda framtid.

Cecilia Åsberg , gästprofessor vid KTH, forskar inom miljöorienterad humaniora och vill fördjupa de existentiella diskussionerna om människans roll i naturen – och naturens roll i människan

– Våra sätt att tänka kring naturen – som något att tämja eller dra resurser ifrån, eller som en projektionsyta för vad vi tycker är socialt acceptabelt, rätt och ”naturligt” i en viss tid – är helt enkelt inte hållbara.

– Miljöhumaniora bidrar till att få bukt med klimathot och global miljöförstörelse genom att skapa nya sätt att tänka och förhålla sig till människor som del av planetens ekologier och genom att utforska sociala etiska dimensioner av det vi tidigare tänkt på som icke-mänskligt eller ”okulturellt”. Och det är ett rikt och nytänkande forskningsfält med plats för många olika perspektiv och kunskaper. 

En idé är att överbrygga gränsen mellan naturvetenskap/teknik och kulturvetenskap – vad vill ni uppnå?
– Vi kan inte längre, som länge varit fallet inom humaniora/kulturvetenskaperna, separera kultur och samhällsfrågor från natur, omvärld, teknik och miljö. Naturen är lika mycket i oss som vi är i naturen. Miljöhumaniora vägrar helt enkelt ta den konstruerade uppdelningen mellan natur- och kulturvetenskaper för givet – eftersom vår situation så tydligt inte kan delas upp i antingen eller. 

I botten är du genusforskare – hur passar det in i sammanhanget?
– Just relationen mellan det som historiskt sett ansetts ”naturligt” och det som ansetts ”onaturligt” – exempelvis sexuellt – är vad genusvetare har speciell känslighet för.

– Lite förenklat finns det inget naturligt kvar, på gott och ont. De finns ingen plats på jorden som inte är övervakad av satelliter och ingen kropp som inte bär kemiska spår av industrialisering och modern konsumtion. Då erbjuder genusteorierna av idag alla miljötänkare en uppsjö nya försök att skissa mer hållbara förhållningssätt, så vi kan lära oss leva med detta, med spåren och såren efter olika övertramp, och med varandra.

Din forskningsgrupp, The Posthumanities Hub, satsar bland annat på events i gränssnittet vetenskap och konst – på vilket sätt är det ett bra format att berätta om forskningen?
– Konst, precis som vetenskap och filosofi, erbjuder ju kreativa öppningar för nytänkande, reflektion eller för omtänkande. Konst och kultur är de medel varmed vi förklarar och förstår våra erfarenheter, delar dem med andra, skapar och omskapar våra identiteter och känsla av sammanhang.

– Detta är viktigt i tider av miljöförändring och samhällspolarisering, det är viktigt för att värna och utveckla demokratiska förhållningssätt. Konst, filosofi och vetenskap breddar vår fantasiförmåga och föreställningshorisont – gör det möjligt att föreställa sig att det kan bli annorlunda i framtiden, förmodligen mer annorlunda än vi någonsin trodde. ​

Berättat för: Christer Gummeson

Fredag 16 augusti hålls eventet /Mis/communication/s/  i reaktorhallen på KTH. Tanken enligt arrangören The Posthumanities Hub är ett möte mellan forskning och konst i ett postdisciplinärt sammanhang för att fundera kring kommunikation, vad det innebär, inte minst vad gäller att lyssnandets svåra konst.

Janna Holmstedt, forskningsingenjör vid KTH, som kurerar eventet beskriver programmet 16 augusti så här: ”I ett samhälle genomsyrat av kommunikationsteknologier och en positiv tro på möjligheterna att korrekt formulera, sända, motta och arkivera signaler, kan det vara tillnyktrande att stanna upp och dröja kvar vid misslyckandet, det urspårade, och situationer då försöket att kommunicera tar oss någon helt annanstans än förväntat. Vad kan vi lära oss från dessa gränstrakter?”

/Mis/commuication/s/ äger rum inuti konstinstallationen "Interplanetary Species Society" av Jonas Staal, som är en del av Statens Konstråds projekt Choreographies of the Social, kuraterat av Edi Muka.

Innehållsansvarig:press@kth.se
Tillhör: Forskning
Senast ändrad: 2019-08-16