KTH-teknik i Hasselblads månkamera

Vid tiden för det amerikanska rymdprogrammet och Apollo-projektet räknades KTH-professor Bertil Hallert som världsledande inom området fotogrammetri – vetenskapen om fotografisk uppmätning och kartering.

Det var Bertil Hallerts innovation som förvandlade rymdkameran till ett vetenskapligt mätinstrument: han skapade en ny typ av en så kallad reseau-platta av glas, som placerades i kamerahusets bildöppning.

Med hjälp av tunna ingraverade mätkors i plattan kunde avstånd och höjdskillnader beräknas genom fotografierna.

Foton och bilder var ingenting som prioriterades av den amerikanska rymdstyrelsen NASA vid de första rymdfärderna.

Men när de spektakulära Hasselblad-bildernas fascinerande skärpa och detaljrikedom rönte stor uppståndelse när de kom tillbaka till jorden hamnade fototekniken högre upp på NASA:s dagordning.

”Amerikanerna insåg snabbt bildernas stora propagandavärde. Rymdprogrammet väckte nämligen en hel del kritik och det var viktigt för NASA att kunna visa upp sina bedrifter på bästa sätt”, skriver Tekniska museet i sin presentation av månkameran.

Samarbetet mellan NASA och Hasselblad etablerades på riktigt – det lilla svenska kameraföretaget fick plötsligt ensamrätt på att utveckla kameror till alla de rymdresor som ingick i Apolloprojektet.

Bertil Hallert utsågs samtidigt till Hasselblads referensperson och rådgivare på den minst sagt pressade utvecklingsavdelningen i Göteborg.

NASA ville ha en månkamera med eldrift. Valet föll på Hasselblad 500 EDC (Electric Data Camera).
Ett nytt objektiv konstruerades, och försågs med ett polarisationsfilter för att göra det möjligt att ställa in vilka ljusvågor, till vilken våglängd, som skulle släppas igenom objektivet.

Alla plastdetaljer som vanligtvis ingick i kameran byttes ut mot aluminiumdelar. I USA målade NASA dessutom kamerorna med silverfärg. Detta för att reflektera bort det skarpa solljuset som annars kunde skada kameran genom värmeutvecklingen.

Knapparna på kameran omkonstruerades för att kunna hanteras av astronauterna även när de hade på sig otympliga rymdhandskar.

Månkamerorna blev dock kvar på månen – bara filmerna fick återvända till jorden igen.
Av säkerhetsskäl, för att reducera vikten på rymdfarkostens last så mycket som möjligt vid hemresan, fick teknisk utrustning som inte var livsnödvändig eller av högt dokumentationsvärde lämnas kvar på månens yta.

Sammanlagt tolv Hasselbladkameror som har dokumenterat månfärderna mellan 1969 och 1972 ska finnas på månens yta. Men en av de ursprungliga månkamerorna finns kvar på jorden.

Hasselbladaren i fråga hade sänts till Bertil Hallert på Kungliga Tekniska högskolan för en sista kontroll och kalibrering inför en rymdresa, men den skickades aldrig tillbaka från universitetet till NASA.

Efter Bertil Hallerts död 1971 blev kameran kvar på KTH, där den länge användes i forskning och undervisning.

Den digitala tekniken gjorde sitt intåg och konkurrerade ut fotogrammetri allt mer, och rymdkameran lånades ut till Tekniska museet i Stockholm.

Text: Katarina Ahlfort

Källor: Tekniska museet, Hasselblad.com, Rymdstyrelsen

Fakta Bertil Hallerts karriär

-Lantmätarexamen (numera Samhällsbyggnadsprogrammet) från KTH (1936). Studerade i Tyskland, Schweiz och Italien.
-Statskartograf vid Rikets allmänna kartverk 1939, förste statskartograf.
-Teknologie doktor och docent samt professor i fotogrammetri vid KTH.
-Forskade och föreläste vid amerikanska universitet och sovjetiska forskningsinstitutioner, hade expertuppdrag för NASA.
-Ledamot i universitetspedagogiska utredningen, Krigsvetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskaps-akademien.