Längtan efter ett kill i magen
Att åka berg-och-dalbana är en egotripp av första rang. En adrenalinkick som tar åkaren på en resa och ändå bara tillbaka till utgångspunkten. Helena Csarmann på KTH har studerat hur en till synes betydelselös upplevelse kan utgöra grunden för en tekniskt avancerad och lönsam industri.
Det finns över 2 000 berg-och-dalbanor i världen. Nöjesparksindustrin världen över omsätter mer än 20 miljarder dollar varje år. Ständigt byggs nya, allt högre och snabbare berg-och-dalbanor. Genom intervjuer med konstruktörer, ägare och entusiaster som åker jorden runt i jakt på den stora upplevelsen, har Helena Csarmann studerat berg-och-dalbanan som maskin, ekonomiskt system och upplevelse
– Tävlingsperspektivet präglar alla tre delarna – av kulturella eller ekonomiska skäl, eller bara för att G-krafter är roligt. Såväl ingenjörerna som nöjesarrangörerna och entusiasterna tävlar när de konstruerar, köper in eller åker berg-och-dalbana, säger Helena Csarmann, som torsdag 7 juni försvarar sin avhandling ”Berg-och-dalbanan – Jakten på den heliga G-kraften”.
Att studera och förklara berg-och-dalbanor och deras industriella ekonomi är avhandlingens ena mål. Det andra är att visa på de, ofta glömda, lättsinniga drivkrafter som ibland ligger bakom teknisk och ekonomisk utveckling – med berg-och-dalbanan och tävlingen som exempel.
– Det går att tjäna pengar på nöjesattraktioner, och de är alltså enligt ekonomisk teori nyttiga. Samtidigt utgör slutprodukten i det här fallet inte en livsnödvändighet. Den bild av företag som frambringandes livsnödvändigheter stämmer alltså inte i exemplet med berg-och-dalbanan, säger Helena Csarmann.
Tävlingsmomentet mellan konstruktörer och ägare har drivit utvecklingen mot ständigt större, snabbare och mer påkostade banor. ”Kingda Ka” i Six Flags park i Jackson, New Jersey, som 2007 är den snabbaste (206 km/h) och högsta (139 meter) banan, kostade 25 miljoner dollar. Disneys ”Expedition Everest”, företagets största bana, var fyra gånger så dyr.
Magnus Myrén