Till innehåll på sidan

Nano – hot eller välsignelse?

Publicerad 2012-02-08

Den europeiska kemikalielagstiftningen REACH reglerar ännu inte nanomaterial på ett bra sätt. Ändå förekommer nano numera i hundratals konsumentprodukter, som tandkräm, batterier, färger och kläder.

Nanomaterial förväntas fortsätta skapa nya fördelar i samhället, genom tekniska framsteg som kan påverka miljön och människans hälsa positivt. Samtidigt kan nya, oväntade mekanismer komma att påverka materialens interaktion med levande organismer, vilket i sin tur kan skada hälsan och miljön.

– För att uppnå en hållbar och socialt accepterad användning av nanomaterial krävs att användningen görs säker, inte minst genom ökad information, säger Katarzyna Malkiewicz, forskare med specialisering på toxikologisk riskbedömning och reglering av industriella kemikalier,

Hon har koordinerat det nya europeiska forskningsprojektet ”Nanomaterial i REACH”, som initierats via EU-nätverket SKEP och medfinansierats av Naturvårdsverket. Forskare från högskolor och universitet i Sverige, Storbritannien, Irland och Finland presenterade sitt projektresultat i december 2011.

I slutrapporten ger projektgruppen råd och rekommendationer till myndigheter och till EU:s medlemsstater gällande reglering och standardisering av hur nanomaterial ska regleras.

– Den gällande europeiska kemikalielagstiftningen REACH (Registration, Evaluation, Authorization and Restriction of Chemicals) började gälla 2007, och har utvecklats utan hänsyn till nanospecifika villkor, säger Katarzyna Malkiewicz.

Projektet Nanomaterial i REACH finansierades via EU-nätverket SKEP. Projektet har koordinerats av KTH-forskaren Katarzyna Malkiewicz, med medfinansiering från Naturvårdsverket.

Fram till hösten 2011 forskade Katarzyna Malkiewicz vid Institutionen för filosofi på KTH och numera är hon verksam vid Kemikalieinspektionen.

Hon framhåller att producenter i dagsläget inte har juridisk skyldighet att informera konsumenten om att en produkt innehåller ämnen i nanoform, med undantag av kosmetikaprodukter, som enligt ett nytt direktiv måste vara nano-märkta.
 

– Två frågor som vi i forskargruppen har ställt i rapporten är ”Ställer regelverket tillräckligt höga krav på testning och faktauppgifter för att vi ska kunna göra en övergripande riskbedömning?” och ”Kan vi förlita oss till testmetoder och riskbedömning som har utvecklats för vanliga kemikalier?”

EU-kommissionens definition för nanomaterial

Efter många och långa debatter har EU-kommissionen lyckats komma överens om hur nanomaterial ska definieras:

”Nanomaterial är material vars huvudsakliga beståndsdelar har en storlek på mellan en och hundra miljarddels meter".

Den gemensamma definitionen utgör ett viktigt steg mot bättre skydd för invånarna i EU-länderna då definitionen utgör en grund i bedömningen av vilka risker nanomaterialen medför och hur kemikaliesäkerheten bör regleras.

När ett ämne manipuleras på molekyl- och atomnivå så bildas specifika former av ämnet. Substanserna kan i sin tur bilda helt nya material, med nya egenskaper som skiljer sig betydligt från ursprungsämnets.

Exempel på nya egenskaper hos nanomaterialet, jämfört med ursprungsämnets som har större partiklar, kan vara ökad hållbarhet och styrka, samtidigt som det väger mindre. Nanomaterialet kan vara vattenavvisande, det kan vara antibiotiskt eller ha förmåga att styra läkemedel till ett visst mål i kroppen.

Sjukvårdens diagnostik och behandlingsmetoder kan alltså förbättras genom nanotekniken, liksom kvaliteten på olika teknikprodukter, som hemelektronik, kläder, bilar och sportutrustning. Nanoteknik kan också bidra till att byggmaterial effektiviseras, så energi kan sparas eller rentav genereras.

Vad ser du som de största riskerna med nanomaterial i dag?

– I nuläget, när vår kunskap fortfarande är mycket begränsad kring hur farliga vissa egenskaper kan vara i samband med vissa användningsområden, är det omöjligt att förutsäga och bedöma vad som är nanomaterialets ”stora risker”, säger Katarzyna Malkiewicz.

Undviker du personligen att använda produkter som du vet innehåller nanomaterial?
– Nej, jag har inte någon generell attityd eller åsikt om det. Det jag ser som viktigast att notera och förändra är att regelsystemet i Europa i dag inte stödjer ett medvetet val av användaren.

Konsumenten får alltså i dagsläget ingen chans att välja. Eftersom producenterna i nuläget inte måste informera om förekomst av nanomaterial.

– Information om nanomaterial bör bli obligatorisk, och vi måste fråga oss om regelverken verkligen kan garantera säker användning av kemikalier där olika sorters nanomaterial tillämpas, säger Katarzyna Malkiewicz.

– Det behövs definitivt anpassningar och kompletteringar i den övergripande kemikalielagstiftningen REACH kring nanomaterial.

Katarina Ahlfort

Läs mer om nanomaterial på EU-kommissionens internationella webbplats

Läs rapporten Nanomaterial i REACH här

Fakta om nanomaterial

-En nanometer (nm) är en miljarddels meter. Ett hårstrå är 80 000 nanometer tjockt.

-Nanopartiklar är 1 till 100 nanometer stora i alla riktningar. Nanoobjekt har den storleken i minst en dimension, och räknas som nanotuber och nanorör.

-En nanometer är ungefär storleken på en molekyl, eller tio väteatomer. Delar man ett hårstrå på längden 80 000 gånger får man en 1 nanometer tunn osynlig tråd.

-Nanotekniken behandlar objekt mindre än 100 nanometer, vilket i praktiken är de minsta objekt människan någonsin har kunnat framställa.

-I nanovärlden upphör de klassiska fysiska lagarna att gälla och kvanteffekterna tar vid. De små nano-kornens egenskaper förändras mekaniskt, magnetiskt och elektriskt.

-Nanopartiklarna svävar i luft och i vatten, de fäster lätt vid varandra och de fastnar oåterkalleligt på ytor.