Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida Till KTH:s startsida

Nanomaterialen som bör undvikas

Publicerad 2012-02-08

– Vi har all anledning att vara väldigt vaksamma på toxicitet i samband med nanoprodukter i vår vardag, säger Sven Ove Hansson, forskare och avdelningschef på Institutionen för Filosofi och Teknikhistoria på KTH, som medverkat i projektet Nanomaterial i REACH.

Sven Ove Hansson, KTH-forskare som medverkat i projektet Nanomaterial i REACH.

Problemet med nanomaterial är att det i olika regelverk länge har behandlats på samma sätt som samma kemiska förening i traditionell form. Men partikelstorleken kan alltså medföra gigantiska skillnader.

– Orsaken är att ett ämne i nanoform innebär en oerhört mycket större exponering för kroppen – partiklarnas yta är väldigt stor i förhållande till massan. Om man hanterar ett silversmycke är det inte farligt, medan inandning av silver i nanoform leder till en oerhört mycket större exponering för metalliskt silver, säger Sven Ove Hansson.

Skulle du själv exempelvis undvika att köpa ett kylskåp som innehåller nanosilver?

– Jag skulle först och främst vilja veta var i kylskåpet som nanosilvret sitter. Jag vill ogärna exponeras för ett sådant material. Att exponera kroppen för nanosilver är ett onödigt risktagande.

Silver i höga doser är konstaterat giftigt för kroppen, men samtidigt sägs det inom hälsokostbranschen att det till och med är nyttigt att få i sig nanosilver och nanoguld.

– Den nyttan är en myt, konstaterar Sven Ove Hansson.

Ökad information, säger han, är nödvändig både för konsumenten och för myndigheterna. Ett huvudsyfte med rapporten Nanomaterial i REACH var just att få fram information för att kunna göra bedömningen av hur nanoprodukter ska hanteras.

Europas otillräckliga nanoregler

Den europeiska regleringen av industrikemikalier REACH (registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier) som trädde i kraft 2007 är den mest omfattande lagstiftning om kemikalier som någonsin introducerats. Men regelverket är fortfarande inte fullt ut tillämpbart för nanomaterial.

Vad ser du som en lösning på problemet med potentiellt hälsofarlig användning av produkter med nanomaterial?

– Det finns ingen annan långsiktig lösning än att alla de kemikalier som säljs, konsumeras och hanteras blir noga testade och utredda. Först då vet vi vilka risker vi tar i samhället och då kan vi också göra välinformerade gemensamma och individuella val.

Dessutom, säger Sven Ove Hansson, behöver den europeiska lagstiftningen REACH skärpas om vi ska få fram kunskap om hälso- och miljöriskerna med de kemikalier vi använder.

Har du tips på vanliga källor till nanoutsläpp som man bör känna till och se upp med?

– Dataprintern, en vanlig laserskrivare kan avge kimrök, det vill säga nanopartiklar av kol som finns i tonern. Kimrök kan vara skadlig att inandas. Så jag brukar inte använda bordskrivaren, utan i stället printa ut dokument på en skrivare utanför arbetsrummet.

Katarina Ahlfort

De europeiska reglerna

Den europeiska regleringen av industrikemikalier REACH (registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier) som trädde i kraft 2007 är den mest omfattande lagstiftning om kemikalier som någonsin introducerats. Men regelverket är fortfarande inte fullt ut tillämpbart för nanomaterial.

Tre vanligt förekommande nanomaterial

Nanosilver är det vanligaste nanomaterialet. Nanosilver verkar antiseptiskt och dödar bakterier. Det används i allt från kylskåp till strumpor och underkläder, eftersom nanosilver verkar desinficerande och dämpar svettlukt. Ämnet används också på sjukhus på katetrar och i plåster, och i vissa typer av tandkräm och tvålar.

Titandioxid används i vit målarfärg, i solkrämer och i kosmetika. Eftersom titandioxid har funnits så länge är det ett av de ämnen som studerats mest.

Carbon black, eller kimrök, är rent kol som bland annat används som pigmentfärg, och som tillsats i gummidäck för att öka slitstyrkan.