Så ska alla få plats i vår stad

– Min forskning handlar inte om stadens finrum eller paradtorg. Snarare kollektivtrafikmiljöer, skolor, bostadsområden och sjukhus. Det vill säga vardagsmiljöer, sådana som vi ibland tar för givet och kanske inte ser. Min forskning har gått ut på att hitta samverkansformer vid gestaltning av dessa offentliga miljöer, säger Maria Håkansson, universitetslektor på KTH.

Närmare bestämt är det 13 olika miljöer som studerats, vilket inbegripit de yrkesgrupper, fastighetsägare och myndigheter som varit involverade i arbetet att gestalta dessa.

– Gestaltning handlar inte i första hand om att skapa vackra miljöer utan om att söka svar på svåra frågor om exempelvis segregation och olika gruppers relation till det offentliga rummet. Ambitionen i de studerade projekten har bland annat varit att skapa större social tillhörighet i ett bostadsområde, eller att skapa förnyelse av ett busstorg där grupper som hemlösa, ungdomar och arbetspendlare kan samsas och med ambitionen att de också ska vara med i gestaltningsprocessen, säger Maria Håkansson.

Det är viktigt att olika yrkesgrupper - som exempelvis arkitekter, arkeologer, byggnadsantikvarier, konstnärer och stadsplanerare - kommunicerar och förstår varandra i gestaltningsprocessen precis som att de som ska använda miljöerna får lov att vara med i den.

– Det gäller att satsa på en långsiktigt hållbar gestaltning, som också innebär om processer och temporära verk. Det är påtagligt att ganska många människor till exempel tänker att konstnärens roll är att skapa ett verk till den offentliga miljön. Det finns risk för ett "statytänkande". Konstnärer kan anlitas för sin konstnärliga kompetens snarare än för att producera ett verk, att bidra till plan- eller byggprocessen utifrån och se världen på ett annat sätt, att ställa andra frågor, säger Maria Håkansson.

Hon säger att bland de 13 studerade projekten finns det flera bra exempel på hur sociala frågor kommit in i gestaltningen. Ett av dem är en del av bostadsområdet Badhusberget i Lysekil, en del av miljonprogrammet.

– Det handlar inte om något stort område, snarare en gård, men det är likväl lyckat. Ett ljuskonstverk vänder sig ut från gården och skapar identitet. Det har samtidigt skapats ett tydligare rum där de som bor kan mötas, inte bara skynda igenom på väg till sin port. En stor del av projektet har handlat om kommunikation med de boende och att finnas på plats under gestaltningsarbetet. Bland annat fick varje lägenhet tre miniatyrer av de skulpturer som konstnären Katarina Wallbo gestaltat för gården, men med unika uttryck. De knöt de boende både till gården, Lysekil och världen. Detta då de boende fick behålla en skulptur, placera ut en i Lysekil och skicka en till valfri plats, säger Maria Håkansson.

Hon tillägger att framgångarna springer ur det faktum att det kommunala fastighetsbolaget ville skapa en mötesplats och påbörjade sin ombyggnad av gården med att skapa sociala mikromötesplatser. Ett agerande som visat sig vara framgångsrikt.

– Om du som boende ser att någonting händer så du kan vara delaktig i förändringen. Man blir inbjuden till ett samtal, säger Maria Håkansson.

Hon lägger till att det är viktigt att utgå från varje plats förutsättningar. En tunnelbanestation har inte allt gemensamt med exempelvis ett sjukhusområde.

På tal om sjukhus så är Akademiska sjukhuset i Uppsala ett ytterligare bra exempel, i deras arbete med att ta fram ett gestaltningsprogram för området. Gestaltningen är viktig eftersom det finns många känslor kopplade till besök på sjukhus och kliniker, och miljön är relevant för människor.

– Det finns mycket offentlig konst på Akademiska sjukhuset, men den är lite bortglömd. För att komma tillrätta med utomhusmiljöerna, tog man fram ett gestaltningsprogram där många var med i processen. Patientgrupper, sjukhusets personal, arkitekter, konstnärer, studenter och så vidare deltog till exempel i gåturer så folk fick diskutera miljöerna. Detta för att få till stånd ett underlag till gestaltningsprocessen och gå från en ganska kaotisk miljö där verksamheten fått styra det mesta till någonting bättre, säger Maria Håkansson.

Hon hyser även gott hopp om Vasaplan i Umeå där det för närvarande pågår ett projekt.

– På Vasaplan möts det många olika typer av människor, som pendlare, hemlösa, ungdomar som bara hänger, teaterbesökare och så vidare. Jag tror att gestaltningen av den offentliga miljön kommer att bli bra, och arbetet är väldigt spännande. Att få dessa grupper berätta om sina drömmar och behov om och i området. Här är det exempelvis inte tänkt att man ska "bygga bort" de hemlösa, säger Maria Håkansson.

Hon tillägger att det finns en rad saker som är viktiga att ta hänsyn till i gestaltningsprocessen. Några av dem är vikten av att förstå platsens historia, fundera över hur platsen används, att ta in rätt typ av antikvarisk kompetens och ta höjd för att nya värden kan synliggöras i samtal mellan olika yrkesgrupper.

Hon anser också att de offentliga miljöerna i samhället där olika människor möts är viktiga bland annat för att stärka demokratin. De hemlösa är definitivt en del av det offentliga rummet både i större och mindre städer samtidigt som de kommersiella intressena har stort svängrum.

– Det är relevant att fråga sig vem som har tillgång till det offentliga rummet och vilka som delar på det. Om du aldrig lämnar Östermalm så kan du till exempel uppleva en förortsmiljö som hotfull även om den de facto är välkommande, säger Maria Håkansson.

Maria Håkansson är universitetslektor vid institutionen för samhällsplanering och miljö vid KTH. Hon har skrivit rapporten "Att verka tillsammans – erfarenheter från gestaltning av offentliga miljöer".
 
Rapporten är ett resultat av följeforskningen som KTH utfört i samband med regeringsuppdraget "Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer" på uppdrag av Arkitektur- och designcentrum, RAÄ, Statens konstråd och Boverket. Maria Håkansson har studerat hur offentliga miljöer gestaltas i 13 projekt i hela landet.
 
För mer information, kontakta Maria Håkansson på 070 - 843 08 42, 08 - 790 92 80 ellermaria.hakansson@abe.kth.se.
 
Peter Larsson