Till innehåll på sidan

Svante Lindqvist brinner för att förmedla teknikhistoria

Porträttbild på Svante Lindqvist.
Svante Lindqvist, Sveriges första professor i teknikhistoria, har utsetts till hedersdoktor vid KTH.
Publicerad 2020-09-28

1989 fick han Sveriges första professur i teknikhistoria och byggde upp verksamheten på KTH till en internationellt erkänd forskningsmiljö. Knappt tio år senare lämnade han KTH och byggde upp Nobelmuseet som han ledde framgångsrikt till 2010. Nu har förre riksmarskalken Svante Lindqvist utsetts till hedersdoktor vid KTH.

– Jag är lika överraskad som glad och stolt. Det förgyllde hela sommaren för mig, säger han.

Att Svante Lindqvist skulle ägna sig åt teknik rådde det ingen tvekan om. Hans far, arkitekten Åke E. Lindqvist, växte upp i lilla Krylbo i södra Dalarna och hade gjort en klassresa med hjälp av KTH. KTH hade den funktionen under första halvan av 1900-talet. Studiebegåvade personer från mindre bemedlade hem kunde gå en utbildning till civilingenjör eller arkitekt med hjälp av statens räntefria lån och på så vis klättra upp i medelklassen och den övre medelklassen.

– Så för pappa var det självklart att jag skulle gå på Teknis. Har man gjort den klassresan så håller man sig kvar där, säger Svante Lindqvist.

Det var heller inte främmande för honom att söka till teknisk utbildning på KTH. Han läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet mitt under teknikoptimismens guldålder på 60-talet.

– Jag växte ju upp på den tiden med rymdkapplöpningen, atomåldern hette det. Det var de första Sputnikarna, Apolloprojektet och allt det där, säger Svante Lindqvist och fortsätter:

– Och jag var verkligen en nörd. Jag tävlade i Unga Forskare flera gånger och vann en gång. Det var liksom självklart, jag skulle bli fysiker.

Funderade på idéhistoria men valde teknisk fysik

Men väl på KTH gick det inte lika lätt som han trodde att det skulle göra. Av egen högfärd, som han uttrycker det, valde han att läsa teknisk fysik.

– Där läste de verkligen skarpaste killarna. Men nu tillhörde jag inte den skaran, det var inte mitt sätt att tänka. Och teknisk fysik är jättesvårt, det ska man inte sticka under stol med.

Samtidigt fanns det någonting annat som fick Svante att ticka och gå: historia. Han hade haft sina funderingar på att läsa idéhistoria i Uppsala istället för att gå på KTH.

– Fast det var mer en dröm. Dessutom hade det inte gått. På den tiden måste man ha latin i sitt studentbetyg för att få läsa idéhistoria.

Föga anade han då när han försökte kämpa sig igenom studierna i teknisk fysik på KTH att han drygt 10 år senare skulle ta en doktorsexamen i idéhistoria i Uppsala. Knappast anade han heller att han senare skulle komma att bygga upp ämnet teknikhistoria på KTH.

Torsten Althin som byggde upp Tekniska museet blev hans mentor

Vändningen som förde honom i den riktningen kom när Svante fick kontakt med Torsten Althin. En före detta officer, en kulturintresserad sådan, som Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade fått upp ögonen för när han jobbade som föreståndare för industrihistoriska avdelningen på Göteborgsutställningen 1923. Året därpå fick Torsten Althin i uppdrag av IVA att bygga upp Tekniska museet i Stockholm där han ledde verksamheten tills han gick i pension 1962.

– Torsten kände ju alla gamla professorer på Teknis. Och de frågade honom: ”Kan inte du skriva KTH:s historia?” Så han fick ett rum på biblioteket där han satt och skrev.

Så småningom kom Torsten Althin mer och mer in i organisationen på KTH och började hålla föreläsningar i teknikhistoria. Svante gick på föreläsningarna och började uppvakta honom och blev så småningom, som han uttrycker det, adopterad som oavlönad assistent.

– Plötsligt fanns det en mening med det hela. Teknikhistoria! Det innebar att jag kunde kombinera mitt historieintresse med teknik. Nu fanns det en poäng för mig i att ta en civilingenjörsexamen, som ju är som ett körkort i den här tekniska världen.

Några år senare slutade Torsten Althin, men fanns kvar som en mentor för Svante. Genom alla kontakter han fått genom åren kände han väl till att teknikhistoria var ett ämne som var på gång i Europa och i USA.

– Torsten sa till mig: ”Ska du satsa på det här, då ska du disputera i idéhistoria i Uppsala hos Sten Lindroth.” Och det var ju vad jag hade tänkt från början.

Gjorde en utredning om teknikhistorias framtid på KTH

Svante, som verkligen brann för och brinner än idag för att förmedla teknikhistoria, försökte visa alla på KTH att det var ett stort ämne utomlands. Han skrev rapporter om vad som gjordes på andra ställen.

– Sedan fick jag i uppdrag att göra en utredning om ämnet teknikhistoria och dess eventuella framtid på KTH. Och så mycket hade jag lärt mig om svenskt utredningsväsende att en utredning ska utmynna i att utredaren får en tjänst, säger Svante och fortsätter:

– Så min utredning mynnade ut i att KTH skulle inrätta en assistenttjänst där innehavaren skulle fortsätta hålla Torsten Althins föreläsningar i teknikhistoria samt disputera i idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

På den vägen var det. Kravet på latin hade försvunnit, vilket gjorde det möjligt för Svante att doktorera i ämnet. Parallellt byggde han upp ämnet teknikhistoria på KTH och 1989 blev han Sveriges första professor i teknikhistoria.

Byggde upp en stark forskningsmiljö

Då på 1980-talet bestod den lilla institutionen av Svante och några teknologer som ville bli doktorander. Men på 1990-talet anställdes en docent, Arne Kaijser, och en professor, Marie Nisser. En konstvetare som var lite av en främmande fågel inom konstvetenskapen eftersom hon intresserade sig för det tekniska och industriella kulturarvet. Hon fick en forskningsrådsprofessur i industriminnesforskning.

– När jag berättade om henne för dåvarande dekanus Folke Ingman var det nog enda gången han log mot mig. För i ett slag hade andelen kvinnliga professorer på KTH ökat med 100 procent. Innan dess var Harriet Ryd den enda kvinnliga professorn.

Tillsammans med Arne Kaijser och Marie Nisser byggde Svante under 1990-talet upp en internationellt erkänd forskningsmiljö i teknikhistoria på KTH. Men många av de andra kollegorna på lärosätet ställde sig lite frågande till vad det var teknikhistorikerna höll på med. De kanske var intresserade men tyckte nog att det var lite flummigt, tror Svante.

– Men fick man stora anslag – vilket vi fick, bland annat från Riksbankens Jubileumsfond och Forskningsrådsnämnden, nuvarande Vetenskapsrådet – då var man okej i KTH:s ögon. Det var som att ”Vi fattar inte vad ni håller på med. Men det är uppenbarligen bra eftersom ni får pengar”. Så vår forskning fick respekt på det sättet.

Föreläsning på KTH om Nobelpristagaren Hannes Alfvén

1998 lämnade Svante KTH för att bygga upp Nobelmuseet och utveckla verksamheten där till en framgångsrik miljö där man genom olika skolprojekt och andra aktiviteter intresserar barn och unga för teknik och vetenskap.

2010 utnämndes han till riksmarskalk och under sina nio år vid hovet stimulerade han kungens intresse för teknik, vetenskap och miljö och bidrog även till flera kungliga besök på KTH.

Nu ägnar sig Svante bland annat åt att skriva en bok om Hannes Alfvén, som när han var professor i plasmafysik på KTH fick 1970 års Nobelpris i fysik. Och den 6 oktober, samma dag som årets Nobelpris i fysik tillkännages, håller Svante .

Promoveringen av hedersdoktorer sker vid KTH:s promotions- och installationshögtid  i Stockholms stadshus, som normalt brukar äga rum i november, men som har flyttats till den 19 februari 2021. 

Håkan Soold

Svante Lindqvist

Ålder: 72 år

Bor: På Gärdet i Stockholm, men nu under coronapandemin bor han mestadels i sommarhuset utanför Gnesta.

Familj: Hustru, två söner och fem barnbarn.

Nuvarande uppdrag: Ordenskansler vid Kungl. Maj:ts Orden,ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, Kungliga Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien samt hedersledamot i Konstakademien.

Tidigare utmärkelser: H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band samt en rad internationella förtjänstordnar.

Två hedersdoktorer till har utsetts

Utöver Svante Lindqvist har ytterligare två nya hedersdoktorer utsetts vid KTH: Professor Adisa Azapagic, Department of Chemical Engineering and Analytical Science, University of Manchester, Storbritannien och Professor Alicia Dickenstein, Department of Mathematics, University of Buenos Aires, Argentina.

Så här lyder motiveringarna:

Porträttbild på Adisa Azapagic.
Adisa Azapagic.

Adisa Azapagic är en världsledande akademiker inom området Engineering for Sustainable Development. Hon leder den multidisciplinära gruppen Sustainable Industrial Systems på University of Manchester. Utifrån ett livscykelperspektiv studerar hon hur olika sektorer i samhället kan bidra till ett hållbart samhälle. Hon integrerar ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet i sina analyser. Genom sin forskning lyfter hon betydelsen av helhetsperspektiv när teknik utvecklas och utvärderas och genom detta driver hon på utvecklingen av ingenjörsvetenskapen. Det förtjänar att nämnas att hon blivit utsedd till Member of the Most Excellent Order of the British Empire i tillägg till att ha mottagit ett antal prestigefyllda priser och hedersuppdrag.

Adisa Azapagic samarbetar med KTH bland annat genom deltagande i vetenskapliga referensgrupper och genom sampubliceringar. Det är ett samarbete som KTH gärna vill utveckla.

Porträttbild på Alicia Dickenstein.
Alicia Dickenstein.

Alicia Dickenstein är en världskänd matematiker som är verksam inom områdena algebraisk geometri och kombinatorik. Under senare tid har hon också arbetat med tillämpningar inriktade mot att förutspå uppförande av biologiska system utan att känna till precisa parametrar. Alicia Dickenstein är även starkt engagerad i internationella aktiviteter inom jämställdhet, naturvetenskap i grundskolan och matematik i utvecklingsländer. Bland många prestigefyllda utnämningar och uppdrag förtjänar det att nämnas att hon varit vice ordförande för Internationella Matematiksamfundet och blivit utnämnd till både Fellow of American Mathematical Society och Society for Industrial and Applied Mathematics Fellow.

Alicia Dickenstein har besökt Sverige och KTH många gånger, hon var till exempel gästprofessor vid Institut Mittag-Leffler 2011 och Wallenberg gästprofessor på KTH 2017.

Innehållsansvarig:redaktion@kth.se
Tillhör: Om KTH
Senast ändrad: 2020-09-28