Televisionen som är här för att stanna

Upphetsningen från den första riktiga tv-sändningen går inte att ta miste på. Speakern berättar om det spännande experimentet och hur televisionsingenjören ser till att tekniken fungerar som tänkt.

– Det är roligt med nyheter och därför ska vi väl inte halshugga televisionen innan den ens fått visa vad den kan. Utredningar och kommissioner må klia sig i huvudet men den tekniska utvecklingen torde inte låta hejda på sig, inte ens här hemma, säger den rappa tv-rösten.

Två år senare, 1956, föddes televisionen officiellt och den 1 oktober samma år hade tusen personer betalat tv-avgiften på 25 kronor. I juni 1957 var det 10 000 personer.

När medieteknikern och filmfotografen Joakim NordEngel tittar på filmsnutten nästan 60 år senare kan han bara konstatera att utvecklingen gått undan. Då var ljudet inspelat för sig på bandspelare och bilden spelades in på film som framkallades, redigerades och sändes.

– Processen var mer omständlig. Men på något sätt gillar jag det, säger han.

Joakim NordEngel har arbetat med det mesta inom tv-framställning såväl ljud, ljus som redigering, teknik och filmning. Han började på svt 1979 så han har sett och känt den snabba utvecklingen i sin jobbvardag. För 13 år sedan började han arbeta på KTH:s avdelning NADA/AMT för att sedan gå över till skolan för Teknikvetenskaplig kommunikation och lärande, ece, där han nu ingår i KTH medieproduktion. En grupp som erbjuder KTH:s skolor hjälp med avancerade medieproduktionstjänster som videoreportage, intervjuer av forskare och livesändning av föreläsningar

– Det finns många fördelar. Studenten kan titta när det passar och flera gånger om det är något han eller hon inte förstår.

Men Joakim NordEngel har fortfarande en liten fot kvar i vanliga tv-jobbet på en av de stora kanalerna.

– Jag gillar tempot och tekniken.

Tv:s utveckling är inte lätt att greppa eftersom nätet, kameran, burken och utbudet är alla aspekter av den tv vi har i dag. Men en förutsättning för att KTH, efter diverse tester, kunde sända till Uppsala var en kraftig sändare. Master byggdes successivt upp över hela Sverige och det gällde att ha den rätta knycken när man ställde in sin antenn för att det skulle bli något.

– Alla områden hade ju sin egen frekvens så du kunde inte bara ta med dig din tv från Stockholm till Göteborg utan man fick ställa om frekvensen när man kom fram.

Det analoga marknätet har numera ersatts av det digitala. De gick dock omlott fram till 2007.

Ettan som fick sällskap av tvåan 1969 har i dag hur många konkurrenter som helst, som slåss om tittarnas tid och uppmärksamhet.

– Tv:n är ju inte riktigt den samlingspunkt och gemensamma referensram som den var förr, konstaterar Joakim NordEngel.

När det gäller själva bildtekniken i rutan har den gått från 625 linjers upplösning där varje bild bestod av två bilder med halvupplösning, så kallad interlace, till dagens 720p/1080p linjer där hela bilden ritas upp på en gång, så kallad progressiv.

På fältet var det filmkameran, med separat ljud, som gällde fram till videokameran gjorde sitt intåg på 1980-talet. I tv-studion stod studiokameran som på 1950-1960-talen var en stor, tämligen otymplig rörkamera utan zoomoptik. Sen kom zoomen, färgen och kamerorna blev mindre bland annat. Rören byttes ut mot ccd-sensorer. Allt blev digitalt och amatörernas teknik närmade sig proffsens.

I dag spelas nästan allt in på minneskort, hårddiskar och lagras, klipps och hanteras i datorn.

– När jag började på tv var vi ofta fyra personer på en inspelning. Reporter, fotograf, elektriker och ljudtekniker. I dag är det inte ovanligt att man jobbar själv eller är två.

Själva dumburken har gått från att vara inhyst i en stor trämöbel med dörrar att stänga om sig, till en skärm i var mans hand eller en halv decimeter tunn vägghängd apparat. Kanske kan vi på sikt montera in chips i huvudet där våra blinkningar hjälper oss att byta kanal?

Joakim NordEngel har en klarare bild. Han tror inte att tekniken kommer förändras så väldigt mycket. Tv:n har redan blivit en hybrid av tv och dator i hemmet.

– På sikt är den linjära tv:n med fasta programtider död. Förutom vid stora realtidsevenemang. Vi kommer att titta när det passar oss. Kanalerna tvingas till självsanering, det är för mycket skit nu, och reklamen biter inte på oss längre.

Nu för tiden får vi reda på allt nästan samtidigt som det händer. Kan det inte bli för mycket?

– Det är upp till var och en att välja till eller bort. Men för min egen del har jag blivit något av en durkslagsmänniska.Kanske är det en yrkesskada.

En halshuggning av televisionen tycks onekligen avlägsen.

FAKTA

Joakim NordEngels favoriter

Som filmare: DSLR som är en stillbildskamera med videofunktion vilket ger mer djup i bilden. Det är det senaste i teknikväg för filmare. Har dock själv bara hunnit filma en långfilm med den tekniken.

Som tittare: Nyheter, gärna lokala. Jag ser också gärna sit coms och har ju äldre jag blivit plötsligt börjat intressera mig för historiska program, konstigt nog – precis som min pappa.

Gott tv-minne: När David Bowie kom för tidigt till en tv-intervju för SVT:s Voxpop. Jag riggade upp min kamera. Han kom in i rummet, knackade mig på ryggen, tog min hand och sade: Hello my name is David. Jag blev mållös och lyckades bara svara: No shit!

Text Jill Klackenberg

Foto Ulf Stråhleus, SVT Bild, Scanpix Sweden

KTH Magazine 01 APRIL, 2013

Först publicerad i tidningen KTH&Co 2, 2013