Värdefulla vrak på Östersjöns botten

Fram och tillbaka på Strömmen i Stockholm. Dag efter dag på 1950-talet. Sommar efter sommar.
Anders Franzén går metodiskt till väga i sitt sökande efter det gamla skeppsvraket som han vet ska finnas någonstans under ytan.

Bakom sin motorbåt släpar han olika draggar och hoppas att det ska resultera i spännande fynd, utöver de rostiga järnspisar, damcyklar och julgranar som till och från sätter sig på kroken.

Den 25 augusti 1956 får han nappet han väntat på. Några bitar av svart ek fastnar och han inser att han äntligen kommit rätt. Han har hittat regalskeppet Vasa.

Om fyndet och om fascinationen för vad som kan påträffas på havets botten berättar Anders Franzén i boken Vasa – Regalskeppet i ord och bild.

Han beskriver hur föregångare till honom lyckades lokalisera och bärga kanoner från ett annat intressant skepp, Riksnyckeln, vars resterande kvarlämningar långt senare skulle lokaliseras av Bengt Grisell med hjälp av en egenkonstruerad metalldetektor.
Detta, tillsammans med mytomspunna historier om Vasa, inspirerade Anders Franzén att systematiskt börja söka efter skeppet. (På bilden ovan syns Anders Franzén, fotograferad av okänd fotograf 1961 i samma ögonblick som Vasaskeppet bryter vattenytan.)

Vasa var visserligen inte det störstaoch på sin tid inte heller det mest omtalade skeppet. Eftersom det sjönk redan på sin första resa 1628 hade det inte hunnit skaffa sig en spännande historia.
Dessutom hade de flesta av skeppets kanoner bärgats redan 1664.

Men det unika är att Vasa påträffades i hela sin kostym. Det är således världens bäst bevarade 1600-talsskepp, och Vasamuseet i Stockholm kan till och med visa upp världens äldsta segel.

– Det finns inget som slår Vasa, skeppet är helt unikt som museiföremål, eftersom det fanns kvar i ett stycke när det hittades, berättar Bengt Grisell, forskningsingenjör som fram till pensionen var verksam vid KTH:s avdelning för undervattensteknik, samt mångårig vän och kollega med Anders Franzén.

– Han var också den enda som såg ett museum framför sig när Vasa bärgades. Andra var mest intresserade av de kvarvarande kanoner som inte hade bärgats tidigare, medan Anders Franzén såg en bild som innefattade hela skeppet.

Anders Franzén inledde sina studier på KTH men slutade innan han tagit examen, mer intresserad av att rikta in sig på historieämnet. Långt senare, efter upptäckten av Vasa, kom han tillbaka till KTH, ditlockad av Bengt Grisell.

De två blev nära kollegor, och Franzén blev så småningom hedersdoktor och fick 1988 KTH:s stora pris för sina insatser inom marinarkeologin och lokaliseringen av Vasa och Kronan.

På KTH hade de två kollegorna tillgång till verkstad, fotostudio och kemiskt labb, vilket gav bra förutsättningar för undersökningarna, oavsett om de gällde skeppsvrak eller andra områden.

Medverkade i teamet gjorde även undervattensfotografen Bengt Börjeson som tog de första bilderna på Vasa när skeppet lokaliserades.

Hur många sjunkna skepp som egentligen ligger på Östersjöns botten är svårt att sia om. Åtminstone 10 000, uppskattar Bengt Grisell.

Den skeppsmask som äter upp vrak i salta vatten trivs inte i bräckt eller sött vatten, och därför är Östersjön en skattkammare även för hobbydykare.

Många vrak är redan funna, men det finns inget intresse av att bärga dem. Dels kostar bärgning mycket, och dels har väder och vind under många år slitit sönder nästan alla vrak så mycket att det mest handlar om vrakspillror.

– Räddningen för Vasa var att skeppet sjönk inne i hamnen och under alla år låg skyddat från storm och is. I ytterskärgården, där fartyg ofta förliste, blir det till sist mest sopor kvar av skeppen på grund av vädret.

Men även de vrak som ligger djupare än 50 meter kan undgå olika former av väderpåverkan, vilket därmed minskar deras nedbrytning, förklarar Bengt Grisell.

Trots att väder och strömmar påverkar skeppens skick så ligger vraken med stor säkerhet ofta kvar i det område där de sjönk. Många år kan passera utan att de flyttas nämnvärt av vattnet.

Ofta innehåller vraken barlaststenar och andra tunga föremål. Utmaningen är i stället att veta vilket djup man ska söka på, förklarar Bengt Grisell.

Tillsammans med Franzén och Börjeson sökte han till exempel länge och väl efter vraket från Resande Man. Enligt källor skulle det ligga på 25 meters djup, och därför begränsades sökningen dit.

Sökområdet var lika stort som hela Södermalm och Gamla Stan, och sökningarna pågick från 1976 och flera år framåt, utan att några fynd gjordes.

– Tidigare torde endast döda män haft längre kontinuerlig kontakt med Östersjöns botten, som Franzén uttryckte det efter deras idoga letande.

Det skulle dröja ända till 2012 innan Resande Man hittades av Grebbestads Marin-arkeologiska Sällskap på ett djup mellan 15 och 17 meter.

Vid den tiden hade tekniken utvecklats, och Bengt Grisell konstaterar att den lågljuskamera som de själva använde under sitt sökande inte kunde mäta sig med dagens moderna ”side scan sonar” som har större sökbredd och gör det förhållandevis lätt att hitta gamla vrakdelar på havets botten.

Side scan sonar är ett dyrt men effektivt strålningslod som ofta släpas efter fartyget och är programmerat för att söka enligt en viss sökbredd. På sin tid använde Grisell och Franzén bland annat kamera, sonar, metalldetektor och magnetometer.

– En magnetometer mäter störningar i det jordmagnetiska fältet och reagerar på järn. Det fanns ju mycket bultar, grytor och ankare på de gamla skeppen. Kanonerna var däremot tillverkade av brons och det materialet stör inte det jordmagnetiska fältet.

I slutet av 1970-talet la teamet ner sitt sökande efter Resande Man och började istället söka efter regalskeppet Kronan utanför Öland.
Inte heller här överensstämde den angivna djupangivelsen med den faktiska, vilket gjorde sökningen mer krävande.

Men den 8 augusti 1980 upptäckte Bengt Grisells då tioåriga son de första vrakdelarna på den tv-skärm som var kopplad till sökningens lågljuskamera.

Kronan var funnen, och med den också den största myntskatt som hittats i Sverige. Historien om Kronan berättas i dag på länsmuseet i Kalmar.

Känslan av att hitta ett sedan länge försvunnet skepp är svår att förstå för den som inte själv har dykt. Bengt Grisell beskriver den som euforisk.

– Samtidigt kommer det ju inte som en överraskning eftersom man ju länge har vetat att det finns något där på botten. Det gäller bara att hitta skeppet, och det är en härlig känsla när man äntligen gör det.

FAKTA

Gigant med spännande historia
Vasa var tänkt att bli ett av världens mest skräckinjagande krigsfartyg.
När skeppet sjösattes våren 1627 hade det en utrustning på 1 200 ton. Vasaskeppet var 69 meter långt och över 50 meter högt, mätt från köl till stormastens topp. På skeppet fanns 10 segel, 64 kanoner och hundratals skulpturer.
Den 10 augusti 1628 gav sig Vasa ut på sin första färd. Skeppet färdades 1 300 meter innan en mindre kastvind fick det att kantra.
Vatten forsade in genom de öppna kanonluckorna och Vasa sjönk till botten. På 1660-talet bärgades de flesta kanonerna, och 1959 bärgades hela skeppet.
 

Text Johanna Lundeberg

Foto Lau Svensson

KTH Magazine 19 DECEMBER, 2017