Vattenbrist väntar i städer
”Resurserna räcker inte för att alla ska ha sin egen vattenledning och spolande toaletter.”
Vi måste våga lätta på gamla ideal för att kunna skapa en drägligare tillvaro i världens växande städer och slumområden, menar KTH:s Vattencentrums föreståndare David Nilsson.
Urbaniseringen är en bred rörelse som sker över hela världen.
Om 30 år beräknas 70 procent av världens befolkning bo i städer jämfört med dagens 50 procent.
Utvecklingen går snabbast i Afrika och Sydostasien, där största delen av befolkningen fortfarande bor på landsbygden.
För många innebär flytt till stad en möjlighet till ett bättre liv. Men urbaniseringen medför också stora utmaningar.
Städernas fotavtryck ökar när fler människor byter till en urban livsstil med större inriktning på konsumtion, och i många städer på södra halvklotet är bristen på vatten redan stor.
– Städernas tillväxt påfrestar vattenresurserna från två håll. Städerna får fler personer som behöver förses med vatten och sanitet, samtidigt som livsstilen i staden kräver mer vattenkonsumtion än livet på landet, säger David Nilsson, forskare vid avdelningen för historiska studier på KTH och föreståndare för KTH:s Vattencentrum.
När städer inte har kapacitet att hantera den snabba tillväxten hamnar många nyinflyttade i slumområden som växer i städernas utkanter. Där är tillvaron fattig och det saknas tillgång till den formella stadens vattenförsörjning och infrastruktur.
Gamla förlegade europeiska ideal
– Många städer i utvecklingsländer har ett kolonialt förflutet. De är planerade utifrån gamla europeiska ideal och förlegade kunskaper om hur en stad funkar. Att utveckla vatten och sanitet i slumområden fanns inte på kartan i planeringsstadiet, säger David Nilsson.
De boende i slumområdena får förlita sig till egna metoder för att få tag på vatten och sanitet.
Man köper vatten från grannar, vattenautomater eller från privata vattenförsäljare.
– Det privata kliver in när de offentliga aktörerna inte gör sitt jobb att tillgodose befolkningen med vatten och sanitet, säger David Nilsson.
– Många av dessa länder är svaga demokratier där de styrande kan bortse från invånarnas behov utan konsekvenser. Ofta hävdas brist på resurser som förklaring till att inte tillhandahålla slumområden med vatten från samhällets sida, säger David Nilsson.
– Men de boende har råd. De betalar redan i dag mer för sitt vatten än de som har tillgång till det offentliga systemet.
Att bygga ut de offentliga vattensystemen till att omfatta alla skulle dock inte lösa problemen med att vattnet helt enkelt inte räcker till.
– Vattenresurserna räcker inte till för att förse alla med rinnande vatten, och ofta är det inte heller praktiskt genomförbart att ge alla tillgång till rinnande vatten i tätbebyggda låginkomstområden, som ligger långt ifrån de offentliga vattentillgångarna.
– Att alla ska ha tillgång till rinnande vatten genom sin egen anslutning till vattennätet är en förlegad idealbild som många tyvärr fortfarande håller fast vid, säger David Nilsson vidare.
– Vi behöver hitta innovativa lösningar för vattentillförsel, lösningar som är anpassade efter förutsättningarna på marken och efter vad som är praktiskt möjligt att genomföra i slumområden.
Mycket händer också på toalettområdet, där fokus ligger på torra och kretsloppsbaserade lösningar där näring och energi från avfallet omvandlas och tillvaratas.
– Vattenspolande toaletter slukar mycket vatten och innebär dessutom avloppsvatten som måste forslas bort och renas. Därför bygger de nya innovationerna allt oftare på torra lösningar, säger David Nilsson.
Idag finns exempelvis projekt där bönder i Kenya använder komposterat avfall från offentliga toaletter i sitt jordbruk.
– Det räcker inte med tekniska innovationer, det är minst lika viktigt för stadsplanerare att förstå hur de lokala samhällena fungerar.
– När folk är rotade och har byggt en tillvaro måste entreprenörer och forskare jobba tillsammans med dem, och ta hänsyn till befolkningens rättigheter. Ingenjörer behöver arbeta tillsammans med lokala sociologer, psykologer, ekonomer och antropologer – och varför inte historiker, säger David Nilsson.
Forskningens styrka är att kunna börja från noll utan att behöva anpassas efter inkörda hjulspår och en redan omfattande – ofta gammal – infrastruktur.
I Sverige och Europa har vattensystemen byggts upp under mer än 100 års tid och det skulle kräva enorma investeringar att bygga om dem till cirkulära system.
När infrastrukturen inte är lika utbyggd som i västvärlden ges forskare ökad frihet att hitta nya lösningar som är mer lokala och kretsloppsbaserade.
– Idag skulle vem som helst med solceller på taket kunna driva sitt eget vattenreningsverk för att återanvända sitt vatten. När systemen en gång byggdes fanns inte de förutsättningarna, säger David Nilsson.
Även i västvärlden kommer vattensystemen att behöva förnyas och göras mindre resurskrävande.
Och då är det de snålare lösningar som villkoren i Sydostasien och östra Afrika tvingat fram som man kommer att titta på, enligt David Nilsson.
– Detta är en central hypotes i forskningen.
– Många kommuner rapporterade vattenbrist förra året, även i Sverige. Och klimatförändringar och ändrade befolkningsmönster medför att vi kommer få en annorlunda tillgång till vatten på sikt.
– Även vi kommer till en situation där vi ödmjukt får se oss om i världen och lära av andras lösningar.
Text Kristin Djerf
Foto Håkan Lindgren
KTH Magazine 30 MAJ, 2018